Fuck you, Jante!

På vägen till mitt gym denna morgon, dagen efter att min insändare om flyktingsituationen publicerats i Sydsvenskan, känner jag hur det liksom tränger i tårkanalerna. En liten klump sitter i halsen, jag känner mig så berörd. Vad är det?

När jag trampar igång på en av maskinerna kommer det för mig. Jag är glad, rörd och stolt. Den sista känslan tränger sig in. Att vara rörd är lätt, även att vara glad. Men stolt! Den känslan måste liksom pressa sig in.

Fast det är så! Jag blir så oerhört glad när min före detta elev, Ismar, lägger ut en bild på min insändare i Facebook och säger att han är stolt över att ha varit min elev. Han kan göra sånt, han är en så generös sort.

Skärmdump av dagens bästa!

Jag blir rörd över att han, och även några andra elever, gör sig omaket att säga detta. Väldigt, väldigt rörd. Ni kan nog ana.

Och till sist inser jag, att jag rimligt nog också kan vara stolt. Stolt över att några elever har känt mitt engagemang och gillat det, kanske till och med påverkats av det.

Fuck you, Jante. Det här tar jag in i den goda självbilden, lägger in i ett skrin av minnen med goda saker jag gjort. Saker som gjort skillnad.

Att bara 25 procent av Sydsvenskans läsare som tycker till om insändaren i den digitala versionen gillar min text får jag leva med. Det säger väl både något om vem som röstar där och att mina åsikter inte är okontroversiella.

Jag trampar på i gymets långsmala lokal. Röda bönor sjunger i mina lurar. Det är både retro, nostalgi och dagsens sanning i deras sånger! Kanske blir jag rödare och rödare, vem vet.

Det händer något. Livet tar inte slut vid pensioneringen. Tvärtom, något nytt börjar och det finns stora vinster att inhösta.

Andra bloggar om: Jante, Röda bönor, stolhet

Relaterade bilder: