• Upp för Kvium, ner för Svensson

    Posted on december 4, 2015 by in Konst och kultur
    _DSC1675

    Den här bilden är inte gjord av Kvium utan av Nygren. Men av någon anledning finns det någon sorts närhet. Åtminstone för Nygren.

    Tummen upp för Michael Kvium, nu på Dunkerska i Helsingborg. Trots hans förvridna, fula kroppar som ofta utstrålar avsmak. Hur kan det komma sig?

    Ja, vad vet jag? Det är något med de här utåtvridna, inåtkrängda motsägelsefulla figurerna i hans målningar som väcker min (och många andras ) fascination. Efter utställningen känner jag mig upprymd.  Han når in i mig.

    Jag såg honom första gången i Skärhamn, på Akvarellmuséet där. Hans akvareller gjorde mycket starkt intryck på mig. Det är en säregen bildvärld, det är både äckel och humor, skärpa och intimitet.

    Utställningen man nu kan se på Dunkerska, Saligia,  bygger på temat de sju dödssynderna. Jag vet inte om jag direkt läser bilderna som kopplade till dessa. Jag ser människor som är stora i kropparna men små i sinnena. Det finns både sorg och elakhet hos dem men det finns också något försonande totalt.

    När jag läser det jag skrivit så känns det rätt oklart. Kan läsaren förstå mig? Men det är ju så när bild ska översättas till ord. Det är knappast görligt. Bilder ska ses. Och de påverkar oss! Man kan också, på samma ställe, nu se en fin utställning om skräckromantisk konst, från Marcus Larson till dagens goth. Mycket intressant och ett fint komplement till Kvium.

    En mycket stor tillgång på Kviumutställningen är en film om och med konstnären som ger en mer personlig eller psykologisk förklaring till hans bitvis bisarra bildvärld. Han verkar sympatisk, är betydligt vackrare än sina målade figurer och jobbar hårt och målmedvetet. Kvium ska jag följa!

    Frågan är dock om jag kommer fortsätta intressera mig för Amanda Svensson efter att ha läst en roman av henne. Tror inte det.

    Jag har läst en del recensioner skrivna av henne i Sydsvenskan och tyckt att de har varit välskrivna och rätt skönt ofikonspråkiga. När jag stötte på en roman av henne på biblioteket så slog jag till. När jag däremot slog igen boken, “Allt det jag sa till dig var sant”  var jag besviken. Det var förutsägbart, överbelastat med litterära citat och referenser som kändes rätt pubertalt stoltserande.

    Boken handlar om ung kvinna som börjar på en skrivarskola ute på landsbygden (Svensson har själv gått på Fridhems folkhögskola). Hon är ung och oskuldsfull i kärlek. När hon träffar på en ung man där (han går på allmän linje, vilket antyds vara mindre fint än skrivarlinjen), blir hon lätt förförd. Oskulden blir hon gärna av med men det innebär också inträdet in i en destruktiv värld. Killen våldtar henne, både fysiskt och psykiskt kan man säga och förklaringen till varför hon inte klarar av att hålla emot detta uteblir helt. Därför, bland annat, blir storyn för mig helt utan trovärdighet.

    Det är schabloner och stereotyper både i personporträtten och gestaltandet av livet på skolan. Alla super sig fulla, knullar runt. Bokens huvudperson tar emot skit från den onde killen fram tills hon träffar en stark tjej (med bakgrund som patient på psykiatriska avdelningar, en sorts romantiserande av psykpatienter som jag ställer mig starkt tveksam till) och hon kan till sist ta sig ur relationen.

    Nej, detta var en dålig bok. När jag kollar wikipedia så ser jag att Amanda Svensson är född 1987. Mycket ung, alltså. Och detta är hennes tredje utgivna bok på Norstedts! Inte illa pinkat. Men dåligt skrivet, icke desto mindre.

    Boken diskuterar rätt mycket huvudpersonens hemmiljö, där pappan till exempel säger sånt som “I den här familjen ser vi inte på TV5” när han förbjuder de fyra syskonen att se på den kanalen. När jag ser i wikipedia att Amanda Svensson är dotter till Per Svensson så kan jag ju tänka mig att en del i boken är självbiografiskt om än inte allt. Jag hoppas för Amandas del att det mesta inte är det.

    Så tips från mig inför helgen är att ta en tur till Dunkerska i Helsingborg. Man kan ta en fika efter utställningen och blicka ut över vattnet, ta en promenad i vackra stadskärna som Helsingborg har. Det är en fin kombo.

    Andra bloggar om: , , , ,