Att gå in i väggen. På riktigt.

Rätt mycket vilsen känner jag mig. Collage 30×30.

Den här gången var väggen på riktigt. En gång gick jag in i en annan. Då var väggen en metafor.

På besök i en ny Malmöbutik med cool inredning och fina grejer snubblar jag över ett omarkerat trappsteg och faller mot ett vägghörn. Handlöst.

Först fattar jag inte att det är en ordentlig smäll men det gör butikspersonalen som efter en stund ringer efter ambulans. Superproffsig ambulanspersonal tar hand om mig, pulsen är hög, jag är ledsen och chockad. Bulan i pannan sväller, ”som ett hönsägg” säger de. Men de är lugnande och iakttagande, jag förstår att jag är i goda händer.

När jag kommer in på bår på akuten går min första tanke till min mamma. Jag åkte in till akuten flera gånger med henne, både i Helsingborg och i Lund och jag känner igen känslan. Precis som då ibland, upplever jag hur jag är som ett osynligt kolli för personalen på plats. De talar ovanför mitt huvud och jag blir, sån är jag, väldigt arg. ”Någon borde tala om för dem att bara för att man ligger på en bår är man inte icke-existerande”, tänker jag.

Ja, sedan undersöker läkare och sjuksköterska. Markus sjuksköterska berättar att de ser den här typen av skador många gånger per dag. ”Säg, en 75-åring som ska upp i trädet och klippa grenar, eller en annan som går upp på stegar på Media Markt och ramlar ner, händer hela tiden:”

Mats får rätt snart komma och hämta mig och jag åker hem och är väldigt trött och rätt ledsen. Chockad förstås. Efter några timmar skriver jag till butikens ägare och uttrycker min irritation och ilska över att inte trappsteget varit markerat med varningstejp. Han svarar rätt snabbt och är väldigt ledsen å mina vägnar förstås. De har satt tejp på trappsteget direkt efter händelsen, ”vi hade visst missat just det steget”. Nästa dag kommer det en fin bukett blommor med bud.

När Mats och jag är ute och promenerar tittar han alltid på träden. Det gör han förstås rätt i. Han snubblar ibland men kommer lätt på fötter igen. En annan, jag, tittar mycket mot marken. Jag är alltid så rädd att snubbla och ramla. Jag får väl använda samma taktik inomhus nu.

Det som kommer för mig och som snurrar hela tiden i mitt huvud är hur oerhört lätt hänt något sådant här händer. Och hur illa det kan gå. Det hade lätt kunnat gå ännu värre. Nu har jag ”bara” fått en mild skallskada som det kallas, en kommande vecka när solglasögon och foundation kommer bli använda varje dag (jag hoppas en vecka räcker), en bula i pannan som ömmar. Och chocken. Inte minst den.

Ja, hör ni därute. Fånga dagen. Men se till att hålla blicken mot marken.

Andra bloggar om: Väggen, gå in i väggen, ramla, snubbla på trappsteg

Relaterade bilder: