En lågmäld film

När blått möter annat. ”Blånad”, akvarell.

Filmen ”Indignation” bygger på Philip Roths roman (2008, 2011 på svenska) med samma namn. Det är en bok som jag läste med stor behållning under några eftermiddagstimmar i en bra mycket ljusare augusti månad.

Jag tyckte mycket om boken. I The New Yorker kunde jag sedan se att en filmatisering (regisserad av James Schamus) gjorts så jag har hållit utkik efter den. Igår kväll såg vi den i stora salongen på Kino, med ett tiotal andra besökare. Uppenbarligen har filmen inte uppmärksammats i pressen här söderöver.

Och det är synd. Det är en fin, lågmäld film. The New Yorkers recensent är mycket irriterad över att en stor del av  bokens stoff och stämning går förlorad i filmatiseringen enligt honom. Men jag håller inte med. Jag tycker att stämningen känns mycket Rothsk. Vad det nu kan vara. Jo, det är judiskt, det är beskrivande utan att vara analyserande, det är bittert, vemodigt. Inte speciellt roligt som det Philip Rothska också kan vara. Men jag föredrar Roth så. När han är mindre mångordig, kanske mer personlig.

Boken och filmen handlar om Marcus Messner (väl spelad av Logan Lerman), son till en slaktare i Newark (Roths hemstad) som växer upp som barn under andra världskriget (Roth själv är född 1933) och kommer ut ur high school när Koreakriget pågår. Grannens son dödas i Korea. Men Marcus ska till college och hans föräldrar är glada då det innebär att han inte kommer bli inkallad. Det blir dock ändå krigstjänst för Marcus, visar det sig.

”Indignation” kretsar kring hur den unge Marcus förhåller sig till de regler som sätts upp på det huvudsakligen kristna college dit han fått stipendium. Som jude ingår han i en grupp på 5% av studenterna. Man måste gå på ett visst antal kristna gudstjänster för att bli godkänd och den scen där han diskuterar detta med dekanen på skolan är superb och väl genomförd, både i boken och filmen. Här står makt mot vilja. Den unge Marcus är orädd och argumenterar väl för sin åsikt, med stöd av Bertrand Russell. Dekanen (Tracy Letts spelar med hela sitt känsliga register) är välvillig men också i slutändan maktfullkomlig.

Att den här scenen även handlar om relationen mellan Marcus och hans pappa kanske man kan se tydligare om man läser boken. Men även i filmen gestaltas far-son-relationen som problematisk, liksom den mellan Marcus föräldrar. I stort tänker jag mig att den här boken, ”Indignation”, bygger på mycket självbiografiskt stoff.

Vi får också möta Olivia (Sarah Gadon gör rollen med stor nyansrikedom) som Marcus blir förälskad i och också här lämnas analysen av det som händer dem emellan till läsaren och tittaren vilket gör det hela så mycket intressantare. Olivia är även hon en komplex och rätt oförutsägbar karaktär.

Min pappa lärde mig titta på konst. Braque blev en favorit. Den här heter ”Braque och jag”. Akvarell-collage.

Det är en amerikansk film där det talas ovanligt mycket. Det är inte mycket action (därav lågmäld) men  det är mycket snack. När det lyckas kan det bli riktigt bra. Det blir det i den här filmen.

Sedan sist har jag varit på en inspirerande akvarellkurs. Titta gärna på mina nya bilder i MÅLAT. Där ser det inte riktigt ut som vanligt just nu kanske, men du kan klicka fram bilderna.

Andra bloggar om: Indignation, Philip Roth

Relaterade bilder: