Jag, Daniel Blake

Detta är inte Daniel Blake. Det är en akvarell med gasbinda som hatt.

Hur är det att vara helt beroende av andras välvilja, att vara beroende av att följa helt Kafkalika, meningslösa regler? Dessutom vara fattig, hungrig och frusen. Jag vet inte, men med Ken Loachs hjälp kan jag få en aning, via hans film, Daniel Blake.

Denne medelålders snickare i Newcastle har nyligen haft en hjärtinfarkt som medför att han inte kan arbeta. För att få arbetslöshetsunderstöd ska han kunna få minst 15 poäng i arbetsförmedlingens frågeenkät. ”Kan du utan problem tömma tarmen? Kan du lyfta en hatt till huvudet?” Daniel Blake har för många av dessa förmågor och fastän han insisterar att problemen han har med att arbeta inte har att göra med vare sig tarm eller händer utan med hjärtat, så får han nej till sin ansökan om arbetslöshetsunderstöd. Trots att läkarna säger att han inte är arbetsduglig.

Detta sätter igång en absurd cirkus där arbetsförmedlingens anställda i filmen, med ett undantag, utmålas som helt hjärtlösa. Huruvida detta stämmer med verkligheten kan inte jag bedöma men Daniel Blakes känsla av maktlöshet är mycket övertygande och trovärdig. Och han reagerar sunt. Han blir arg. Han blir frustrerad.

På arbetsförmedlingen träffar han Katie som med sina barn Daisy och Dylan flyttats av de sociala myndigheterna till Newcastle eftersom det inte finns några bostäder i London där hon tidigare bott. Dessa två, Katie och Daniel, blir till stöd för varandra. Även barnen får i den barnlöse Daniel en vän och någon att luta sig mot.

Katies historia berättas också, kanske lite ofärdigt. Hon gör andra val än Daniel. Men hon är å andra sidan inte ensam som han.

Grannkillen importerar märkesskor som han försöker sälja till halva butikspriset. Även han är en riktig människa i denna film som gestaltar medmänsklighet bland dessa samhällets olycksbarn på ett rörande men aldrig smörigt sätt.

Filmen är lysande. Lysande. Det är något så Loachskt över regin, med långsamma bilder och scener, Daniel Blake som går uppför en gata, utmed industriområden, längs engelska tegelväggar i ett försök att bevara sin självrespekt samtidigt som han underordnar sig systemets vansinniga regler.

Självrespekt är ett nyckelbegrepp i filmen. Hur bevarar vi den när systemet kränker oss med sina absurda reglementen och telefonköer som tar timmar?

Jag tycker att det är bra att vi ser den här filmen, min man och jag. Vi har det så bra så. Går på Kino, till och med med pensionärsrabatt, efter att ha ätit en middag på restaurang. Veckan efter att vi har rest till Malaga. Och vi behöver inte ens räkna om vi har råd. Så åker vi hem till vårt varma hem.

Det är lätt att glömma bort hur fattigt folk har det, hur förnedrande och krympande det kan bli. De finns också här i Sverige. Det är viktigt, tycker jag, att inte glömma bort det. Det är inget exotiskt med Ken Loachs Daniel Blake. Hans starka integritet i allt detta som skulle kunna göra honom till en liten lort,  är oerhört respektingivande. Han har min.

Jag, Daniel Blake. Jag, Eva Nygren, känner med dig.

Andra bloggar om: Jag, Daniel Blake, Ken Loach, vänster, självrespekt, Kafka

Relaterade bilder: