Badtagen

Så har det hänt. Årets första havsbad i hemlandet. Andra länder, som Grekland i maj, räknas inte i den finaste badligan. Svenska havsbad, nä, bad i Vikhög, det är det bästa. 

I maj badade vi på Hydra i Egeiska havet. Det var härligt. Samma månad badade jag i Vombsjön. Det var inte dumt. Men att gå ner för trappan utmed piren i Vikhög, doppa sig böljan där och simma runt i 20-graders lagom salt vatten, det är det bästa.

Ända sedan jag var barn har havsbad varit något smått magiskt. Eftersom pappa hade psoriasis, brorsan och jag atopiskt eksem av svår art, så blev sol och bad något viktigt och läkande. Pappa blev helt fri från sina fjällande sår under sommarens badsäsong och Björn och jag blev av med klåda och eksem. Att sola var också bra. Det sa alla, pappa och hudläkaren vi gick till.

Att jag då många år senare, som 55-åring, skulle få ett malignt melanom, har med denna tidiga solexponering att göra. Detta har jag fått veta av den läkare som gjorde uppföljningen efter min canceroperation. Man ser detta rätt ofta, sa han. På 50-talet var man ännu inte medveten om riskerna med solen och sådana som vi, med besvärligt eksem, uppmuntrades av hudläkare att vara mycket i solen. 

Idag har jag kanske ett lite mindre enkelt förhållande till solen som ni kan förstå. Men baden, de gillar jag än. Ett bad i lagom salt vatten (Medelhavet är för salt för mig, jag behöver duscha efteråt, annars får jag ännu mer eksem) är en av de största njutningar jag känner till. Och för övrigt: alla vet ju att man aldrig ångrar ett bad. 

Men visst kan jag hänga på stranden. En bra bok i en skön stol, solglitter i havet framför, en kopp kaffe bredvid. Hur bra kan inte det vara? 

Jag har läst Jonathan Safran Foers ”Here I Am”. Jag tycker den är väl lång, lite pratig och kanske något ansträngd, men läsvärd, kanske speciellt för mig som jude. Den handlar rätt mycket om att vara jude, hur man ska förhålla sig till Israel, bland annat. Men den handlar också i hög grad om att vara förälder, att ta ansvar. Boken beskriver skilsmässan mellan ett par makar som säkert har mycket gemensamt med Foer-Krauss (Jonathan Safran Foer var tidigare gift med den kända författaren Nicole Krauss). 

Bitvis är boken rolig och jag gillar huvudpersonen som är lätt knepig (ofta associerar jag både till Philip Roth och Woody Allen) men mycket mänsklig. Porträttet av hustrun känns något mer idealiserat. Boken är läsvärd, absolut, men den lämnar inga djupa spår. 

Så. Nu ser jag fram emot många flera havsbad i sommar med bok. Blå himmel, sand, strand, badtagen och simtagen. Det är livet på en pinne. 

Relaterade bilder: