Vartenda ord är som en liten glänta

Jag tycker att jag känner Knausgård lite grand. Jag vet, jag vet, att läsa någons böcker är inte att känna den personen. Men efter att ha tagit mig igenom hans Min kamp i sin helhet och nu gett mig på den encyclopedi han skrivit som till sin ofödda dotter, så tycker jag att det känns som att vi möts. I alla fall jag honom. 

Jag känner igen hans vackra flöde i språket, känner igen hans fantastiska naturskildringar och enastående iakttagelser av vardagligheter som han så väl kan formulera. Hans formuleringar som ofta ger associationer till det målade. 

I den här boken är språket ibland mer lyriskt, kanske mindre precist begripligt. Några gånger förstår jag, i den här första boken av fyra, faktiskt inte vad han menar. Men sedan svingar vi oss: 

Eftersom jag nyligen varit i Hamburg och tittat på stora tankfartyg fastnar jag för hur han beskriver dessa i den text som kallas just Tankfartyg (boken består av ett kanske femtiotal korta texter som alla behandlar ett ämne mer eller mindre fritt). Han berättar om den stad han växte upp i, Arendal, som en gång var en viktig hamn. Efter att fisket slutade vara avgörande för staden blev det tomt i hamnen. Men då kom oljetankrarna. Eftersom oljekrisen (detta var före Norges nuvarande oljeboom) gjorde tankfartygen överflödiga lade man dem i hamnar som Arendal. ”De var gigantiska. De tronade mot husen och fjällsidorna, och var synliga från alla håll. De var som något från en annan tid. /…/ Kanske för att de samtidigt var så enkla och primitiva, och så stora att de i en tid när allting blev mindre och mindre måste komma ur djupet av det förgångna, där gudarna vistas.” Och sedan: ”Jag stod uppe vid Sjømannskolen och tittade ut över sundet mellan de båda öarna där oljetankrarna låg. I nästa ögonblick var jag tätt inpå dem. Fjättrad såg jag skrovet resa sig över mig som en fjällsida, och ankarkättingen, tjock som en strädstam, stumt försvinna ned i djupet.”

Han skriver en kort text om termosen, om knappens fantastiska funktioner, om piss och kräk. Om ensamhet, om sin pappa som vi som läst Min kamp fått förstå varit en oerhört viktig och svår person för honom att leva med, både i livet och döden. Pappan som skriver i sina anteckningar: ”Kort sagt, det jag nu så klumpigt har försökt säga är att jag alltid har varit en ensam man.” 

Han skriver om psykologiska mekanismer utan att psykologisera, han skriver om de allra minsta detaljer så att de synliggörs. Han skriver om språket: ”Vartenda ord är som en liten glänta.” Om språket och orden: ”Bokstäverna är inget annat än döda tecken, och böckerna deras kistor.” Det är så förbannat vackert, ännu mer i sina sammanhang än i mina lösryckta hängivenhetsreferenser. 

Kanske stycket som heter Rovfågeln är det som griper mig mest eftersom det så direkt knyter an till något som jag själv känner, nämligen närheten mellan naturen och konsten. Han beskriver hur han sitter en tidig morgon och ser på en rovfågel utanför sitt fönster. Den sitter först stilla och kastar sig sedan liksom upp i en virvel. Den påminner Knausgård om något. Själv tänker jag direkt på Ulf Trotzigs målningar när jag läser detta. Men Knausgård han påminns om när han första gången såg Munchs målningar som 17-åring. Då bleknade allt annat. ”Det var detta det handlade om. Undantaget var konsten. Undantaget öppnade ögonblicket, bröt igenom tiden och skapade en närvaro i vars virvel allt fick mening. Undantaget är ett ljus, det kastar ingen skugga.”

Jag känner igen detta, detta svårdefinierade, den konstnärliga upplevelsen som är så svår att formulera. Undantaget, eller konsten, är ett ljus, det kastar ingen skugga. 

Utan språket skulle världen växa igen: vartenda ord är som en liten glänta. Så formulerar Knausgård sin kärlek till språket och han för liksom ihop språk och känsla så att orden hoppar ur sina kistor. När Knausgård är bra så är han något av det största jag vet. 

Han har fått göra något som han tyckte var oerhört stimulerande: Kurera en utställning av Munchbilder på Munchmuséet i Oslo. Den utställningen skulle vara mycket spännande att se. Jo, den ska jag se. 

Det var den första boken jag nu läste, Om hösten. Alla de här fyra årstidsböckerna har illustrationer, denna har bilder av Vanessa Baird, riktigt, riktigt fina och med bra tryckteknik i boken. Men jag saknar något som känns rätt givet, nämligen en lista på de 8 verk som ingår i boken, med fakta kring teknik och storlek. Det är en miss från förlaget, Nordstedts. Men en eloge till dem, eller Knausgård, för greppet att låta konstnärer beledsaga hans målande texter. Nästa bok har Lars Lerin fått ta hand om!

Så i stort känns detta som början på en spännande resa.  Jag är glad att året har mer än en årstid. Nu ska jag ge mig på vintern.

Winter is coming! 

Relaterade bilder: