Jag har haft en omtumlande vecka. I huvet och hjärtat. ”Hoppets hamn” som jag köpte på bokrean för en spottstyver (varför kostar boken veckan efter rean fem gånger mer? Fattar inte reaprinciperna. Om det finns några!) är en omskakande historia. Precis som dokumentären med samma namn.
Jag blir väldigt tagen av boken som bygger på samma material som filmen, men också annat intervjumaterial och bakgrundsfakta framtaget av Lars Åberg som sedan skrivit boken. Med den äran. ”Hoppets hamn” är skickligt skriven och fängslande, med ett riktigt väl genomtänkt berättande som förstärker innehållet.
Vi möter till en början Stig och Josef. Stig är en Malmökille och Josef har just kommit till Malmö med de vita bussarna. Vi får följa dem genom deras egna berättelser och boken avslutas med en bild på de två männen när de återses 2011 och med Josefs ord: ”Man måste vara snäll och vänlig mot andra så länge man lever.”
Och det är mycket det som fastnar hos mig när jag läser boken: De olika berättelserna om goda människor som hjälper flyktingarna som kommer till min barndoms stad, många av dem lika levande lik, nästan oförmögna att förstå att de faktiskt har överlevt. Goda människor som hjälper till. Malmö museum tar in flyktingar, min gamla arbetslokal på Polhemskolan, Klosterskolan, har också flyktingar som inneboende liksom många andra lokaliteter, välkända för mig.
Men sedan är det de mänskliga ödena. De hemska berättelserna, om lilla Irene och hennes mamma, vilka otroligt nog båda klarar sig, enligt dottern för att mamman alltid vet vad människor går för och vem hon ska lita på. Men också Josefs och hans hustrus öden eller den fantastiska kinesiskan Nadine Hwang. Boken är rikligt illustrerad med bilder och bildtexterna knyter väl an till texten i övrigt. Ja, det är särdeles skickligt gjort.
Berättelsen om Bo Fröberg vars mamma, när gossen är 1 år gammal, går ner i s/s Homburg av Duisburg-Ruhrort , ett skepp som anlöpte Malmö hamn den 10 maj, dagen efter fredens dag, den berättelsen gör mig tårögd. Mamman som arbetade för Röda korset var en av de som gick ner i båten för att ta hand om de sjuka som fanns där. Hon smittades av fläcktyfus och dog två veckor senare. Sonen Bos berättelse är rörande och ger en annan dimension till berättelsen om flyktingmottagandet i Malmö 1945. Jag blir både stolt över det här mottagandet av flyktingar, sent omsider, och skakad av berättelserna kring det. Boken är oerhört läsvärd och angelägen, inte minst idag när så många ifrågasätter andra flyktingars behov av tillflyktsort.
Filmen ”Charmören” skakar också om. Den handlar om Ismael från Iran som bor i Danmark sedan två år. Han letar efter en kvinna som ska hjälpa honom att få ett uppehållstillstånd eftersom han hotas med att bli utvisad annars. Och uppehållstillstånd kan han få om han är sambo eller gift med en danska. Hans försök att hitta denna kvinna får honom att närmast prostituera sig. Han går ut på krogen och letar. Det blir en oväntad utveckling som slutar på ett överraskande sätt. Men också trovärdigt sett till filmens helhet.
Milad Alami som regisserat filmen är född i Iran, uppvuxen i Sverige och har fått sin filmutbildning i Danmark. Ardalan Esmaili som spelar huvudrollen gör en synnerligen känslig och övertygande prestation, liksom Soho Rezanejad som spelar Sara, den kvinna som gör så att Ismaels planer grusas.
Filmen säger mycket om hur det är att leva med en inre värld dold för andra och undantvingad inombords. Den handlar om vilka olika uttryck rasism kan ta sig, men också mycket annat. Hur det är att leva med ett överhängande utvisningshot till exempel. Det här är tankeväckande film på många sätt och med en avslutning som vi har med oss långt efter att vi lämnar Panora, vid Möllan i Malmö, den multikulturella staden.
Så all in all, har det varit en fin vecka. Det är härligt att få hjärta och huvud att bli påverkat på riktigt. Boken är så intressant att jag tar mig en andra vända in i den, med en glutt här och var och många långa blickar på fotografierna.