Jag ser allt du gör

Annika Norlins novellsamling ”Jag ser allt du gör” har fått genomgående lysande recensioner och jag sällar mig till gänget. Boken är en riktig höjdare. Tonen känns igen från Annikas sånger, det är melankoliskt, det är drastiskt roligt, och det når in i hjärtat.

Novellsamlingens åtta stycken är till största del berättade i jagform. ”Jag” är ofta en rätt ung kvinna, inte sällan en som brottas med sin självkänsla. Eller som i sista texten, med tung sorg.

Men Annika Norlins musikerliv har också gett mycket roligt stoff till novellerna. Som i ”The greatest love of all” där jaget är ute och turnerar med gruppen Senor vars sångare Anton ”tyvärr skriver sina egna texter”.

I went to the library,
Yeah, I said the library
You heard me
I said are you feeling me
Capitalism, it’s so negative
Yeah that shit – bad
I bought your heart today
But not at the library
I bought it with capitalism
It wasn’t yesterday
It was today
Fuckers!

Jag gapskrattar åt Antons text som han skriver genom att ”strössla ut olika ord på måfå …”. Det är svårt att formulera en riktigt dålig text. Men Annika Norlin lyckas! Vilket säkert har att göra med hennes eget trägna arbete med att skapa trovärdiga och starka sångtexter (har ni inte lyssnat på hennes? Gör det!).

I den här novellen formulerar Annika Norlin något som återkommer i novellsamlingen några gånger. Sorgen över eller känslan av att inte vara vacker. På turnén som jaget i novellen deltar i, får man följe av den vackra Daya som Anton i bandet blir så lycklig av att se på. Berättaren fylls av en sorg. ”Det fanns något i den här bilden som jag aldrig har ägt, som jag aldrig fått ta del av. Den estetiska vinsten. Att ens egen varelse kunde vara som ett glas vin eller en kopp kaffe, något man längtade till, att man rent fysiskt förhöjde den andra människans liv enbart genom att se ut.”

”Arvsled” är en historia om en kvinna med en dotter, Miranda. Hon jobbar i hemtjänsten och har en relation till en gift man som behandlar henne kärlekslöst och värre.

Problemet är kvinnans självbild. Hon är övertygad om sin egen hopplöshet, att alltid bara träffa dåliga män, något som gått i arv till henne från hennes mor och tidigare bakåt också. Till sist träffar hon Solbritt, en av de brukare hon besöker. Solbritt hjälper henne och kvinnan kan ta sig ur sin känsla av hopplöshet. Det är vackert, hur hon beskriver den mellanmänskliga hjälpen och slutet på den här novellen ger mig associationer till en annan novellsamling som jag har rekommenderat: Vinternoveller som också i hög grad handlar om hur vi människor kan hjälpa varandra.

Den sista novellen, ”Gå” är grymt stark. Den handlar om kvinnan som gett sig ut på vandring i Norrland efter förlusten av sitt barn. Hennes sorg är total, svart, ensam. Hon går och går, möter någon, men måste vara ensam. Måste vara i sorgen. Hon går och går: ”Av någon anledning kändes smärtan på något sätt konstruktiv. Det var som hon trodde att det fanns en smärtpott, och att hon nu arbetade av den så att den efter den här dagen skulle vara en mindre mängd smärta.”

Novellsamlingen handlar rätt mycket om sorg. Det är som att Annika Norlin ibland sparkar bort sorgen med humorn, något man kan märka också i hennes låttexter. Men i novellen ”Gå”, där sparkas inte sorgen undan utan tvärtom. Den här författaren vet något om sorg.

”Jag ser allt du gör” är det bästa jag har läst på länge. Jag ömsom skrattar och känner något starkt, sorgesamt, i hjärtat. Det kan inte bli mycket bättre. Dessutom har Annika Norlin ett distinkt och klangfullt språk som förstås är en viktig anledning till att novellsamlingen berör som den gör. Så – läs den!

Relaterade bilder: