• Baston i moll

    Posted on juni 22, 2020 by in Konst och kultur
    Bättre sen. Akryl

    Det känns lite molligt. Det här med coronan. Jag lyssnar på Ulf Lundells rätt melankoliska sommarsnack när jag städar kyl och lådor. Han är tre år äldre än jag men jag känner liksom igen tonen. Det går i moll.

    Och detta trots att jag också har upplevt dur! Jo, det har jag! Se på bilden nedan, till exempel. Det var en dur-upplevelse som hette du … ga! Ett hus ute på vischan, förra vintern, i mars, på ön La Palma. Vi firade att jag hade avslutat min strålning av ett område i bröstet där en tumör suttit. Den skickliga operatören Emma lyckades fixa till det hela så att det enda som syns idag för ett otränat öga i området (inte många är tränade i att se på mina bröst!) är den lilla tatueringspunkten som sattes för att strålningen skulle hamna på samma ställe varje dag.

    Vi åkte till La Palma. Det var vackert och soligt, jag var lättad. Någonstans såg jag det här huset som jag, drygt ett år senare, målade av. Det huset gick i dur, så även målandet. Jag målar sällan i moll.

    Husdrömmar. Akryl

    Det var vår senaste utlandsresa. Men sedan dess har vi upplevt många fina turer i landet, framför allt till Stockholm och Årsta där vi nu är de lyckliga ägarna av en lägenhet med utsikt. Över träden, tallarna, bland annat.

    Dit har vi nu också tagit oss för att hälsa på barn och barnbarn. Med bil, med medhavd mat, med möten utomhus. Ja, vi har i stort varit väldigt lydiga. Och dessa möten går i dur, alltid. Alltid.

    Men kvar, sedan, finns dock en mollig baston. När ska detta ta slut? Vilka risker vågar jag ta? Och liksom – är detta verkligt? Vad vet jag egentligen?

    Kanske just det sista är svårast, ovissheten och overklighetskänslan.

    Då är samtalen så viktiga. Idag har jag träffat en vän som lyssnar noga, tittar ordentligt, minns mycket och är angelägen om kontakt. Det hjälper. Då går det över i dur igen.

    Igår hade jag zoom-möte med min bokcirkel. Vi talade om vår senast lästa bok, “Testamente” av Nina Wähä. Det blev ett intensivt och lyssnande samtal som tog sig in i det personliga, mot minnen från barndomens gator som beskrevs med kraft och stark känsla.

    Något av det bästa den här våren har gett mig är den starka känslan av mina medmänniskors betydelse för mig. De har hjälpt mig från moll till dur många gånger och bastonen försvinner för en stund.