Vem tog bilden?

Min bror kom en dag hem till oss med en stor IKEA-kasse. I den låg kanske tio kassetter med diabilder. ”Du kan ha de här” sa han. Jag förstod på hans ton att han kände att det nästan var övermäktigt att ta sig igenom det omfattande materialet, också för att det bland annat var bilder från en barndom som inte hade varit helt enkel för honom.

För mig tog det rätt många år innan jag började titta på dem, det var minnen från så tidigt som 1949 och framåt till -80-talet. Jag skannade ett urval av dem och har haft stor glädje av att titta på dem. Vissa bilder mer än andra.

Några foton förstärker minnen jag har, några förändrar. Anders Hansén som verkar vara TVs nya älskling, är med sin serie om hjärnan inne på det här intressanta området i sitt program om våra minnen. Finns det några sanna minnen? Hur kan vi minnas så olika? För det gör vi! Två syskon kan till exempel, utifrån sina individuella livshistorier, se väldigt olika på det som hänt i familjen.

Ett foto som betytt mycket för mig bland de gamla diabilderna är ett på pappa och mig. Den är från våren 1953, jag är knappt ett år. Pappa har precis blivit ryggopererad. Han sitter med filt och käpp i vår trädgård, jag bredvid i en annan trädgårdsstol. Jag har ägnat många timmar åt att försöka måla den här samvaron, det har varit ett mycket emotionellt arbete. Svårt och mycket spännande!

Som ni ser tittar vi på varandra. Det är ett tidigt möte.

När jag tittar igenom diabilderna jag har skannat så ser jag att där är rätt många just på pappa, flera på honom och mig. Bilderna ger mig en känsla av närhet mellan honom och mig, en känsla som stämmer med mitt minne på många sätt.

Men vi vet ju att våra minnen förstärks av bilder. Kanske också avsaknad av bilder. Jag har reflekterat över att det finns så få bilder av mamma och mig, ja, det finns faktiskt inga. Och det har jag tänkt stämmer med mitt minne av vår kontakt. Den var inte så nära.

Fast, stämmer detta? Kan det vara så att avsaknaden av bilder av mamma och mig förstärker det minne jag har valt att ha av vår relation?

För det slår mig en sak. Den som tar bilden är aldrig med på bilden! Ja, i varje fall inte med 50-talets kameror. Den som är fotograf syns inte.

Mamma tog många fina bilder under mina barndomsår. Jag tänker nu att jag ska titta på varje bild hon tog och tänka: ”Mamma valde det här objektet, hon ville fotografera just detta”. I kärlek!

Relaterade bilder: