Anden i flaskan

I våras, i pandemins början, efter att vi helt slutade handla i affärer då köpte jag mig på nätet en flaska luktegott som jag tyckte jag skulle unna mig under den svåra perioden som jag trodde skulle vara några månader max.

Nu är flaskan halvtom. Det har gått snart ett år. Det anade de flesta av oss inte, även om det säkert då fanns epidemi- och virusexperter som tänkte annorlunda än gemene person.

Anden har släppts ur flaskan. Viruset har slunkit ut och och hela världen drabbas. Vi ser också möjligheten som vi hoppats på att i varje fall hålla anden snällare, alltså vaccinet, liksom slinka ur våra händer, med förseningar och fulningar.

Den här perioden är svår för alla på olika sätt. Jag känner mig gynnad som inte behöver gå till en arbetsplats, bor rymligt nära skogen och inte minst, har en partner som jag kan dela min oro med, diskutera Tegnell med, gnälla över Tegnell med och diskutera olika journalisters sätt att angripa densamme.

Jag tänker på mina före detta arbetskamrater på Polhemskolan, en gymnasieskola som jag arbetade på i 20 år. Arbetsrummen där är löjligt små, och att bedriva undervisning som det nu är sagt från och med måndag med delar av klasserna måste kännas oerhört stressande för lärargruppen. Jag känner med dem!

Men även om jag är i en rätt bra situation karantän-wise så är jag förbaskat trött på coviden, på den där förbaskade anden som slank ur flaskan.

Det är nock nu!

Relaterade bilder: