Samlade verk

Ja, nu har jag läst den. Den Augustprisade 700-sidorsromanen av debutanten Lydia Sandgren som tydligen jobbat på boken i tolv år, sedan hon var 21. ”Samlade verk” är läsvärd, den sätter igång mycket tankar hos mig, vilket även bokens recensioner och en intervju med författaren gör.

Det här är en bok som väcker reaktioner. Flera personer jag har talat med säger att det var en sådan härlig och häftig upplevelse att läsa boken och man resonerar kring personerna i boken – som om de var verkliga! Framgång för fiktionen!

Men en sak i taget: Romanens huvudperson är Martin Berg, är en 50-årig man med författarambitioner vilka kokat ner till ett bokförlag. Hans hustru Cecilia som han har två barn med, Rakel och Elis, har lämnat familjen 15 år tidigare då boken inleds och han vet inte var hon är. Den här situationen känns för mig som läsare oroande, nästan kuslig, eftersom vi länge får följa Martin i hans vardag, en vardag där han trots detta förfärliga verkar ta sig an det som ska göras på ett rimligt sätt. Hur går det till?

Efter ett tag tänker jag: Kanske är han en omedveten person? Kanske är han duktig på att kompartmentalisera? Hur fungerar det inom Martin?

Det som också sysselsätter mina tankar mycket är Martins relation till den nära vännen Gustav, en annan av bokens viktiga karaktärer. Gustav är en oerhört begåvad konstnär som lever det självdestruktiva konstnärslivet, tecknad rätt mycket som en stereotyp vilken gör Gustav, i mitt tycke, till en av de minst trovärdiga karaktärerna i boken. Men deras relation är intressant att följa.

Är det inte kärlek, dem emellan, tänker jag. Jovisst är det. Och ett starkt vänskapsband. Det slår mig när jag skriver detta nu att det påminner om unga kvinnors starka, ofta emotionella relationer till varandra. Som jag minns det själv. Men det finns också ett erotiskt drag, tycker jag. Andra läsare kanske ser det på ett annat sätt. Att Gustav har ett starkt band till Cecilia som visar sig inte minst i hans många målningar av henne, gör inte detta alls omöjligt. Tvärtom. Mycket hålls dolt i den här historien.

För er som inte läst boken kanske mina tankar inte är så intressanta. För er som läst den, vilket nu är rätt många, så kommer säkert mina tankar att vara både sådana ni delar och sådana ni inte delar. Alla läsningar är subjektiva.

Jag tycker ”Samlade verk” ger en spännande läsupplevelse av en sort som jag inte haft på länge. Boken har brister, några av karaktärerna är grovt tecknade och vissa situationer, som Cecilias relation till sina barn gestaltas, känns inte helt genomarbetade. Det som ger mycket, tycker jag, är att följa Martin. Och att läsa in i den undertext som jag tycker Lydia Sandgren ofta på ett riktigt intelligent sätt lyckas lägga in i den här mastodontvolymen. ”Samlade verk” är lättläst, och ger material till diskussion med andra läsare. En bok som är perfekt för en bokcirkel eller att med en bokvän diskutera kring!

Relaterade bilder: