• Livet är ingen picknick

    Posted on mars 1, 2021 by in Konst och kultur

    Just nu är livet sådär. Livet är ingen picknick i väntan på vaccin och med oro för tredje våg.

    Men den här pandemi-tiden har också gett ljus. Alla fina promenader vi tagit under det här året, ibland kombinerade med en picknick med goda vänner och bra samtal som fina tillbehör.

    En känsla av oväntad gemenskap har inte så sällan infunnit sig: Som när jag står utanför vårdcentralen i väntan på provtagning tillsammans med några andra och vi växlar ett par ord om hur skönt det är att det går mot vår, att det blir lättare då. Vi är ju alla i samma båt. Eller kanske bara den känslan när man passerar någon på promenaden med tydligt gott avstånd och får, och ger, ett leende av samförstånd.

    Jag har läst flera bra böcker under det gångna året, nu senast “Picknick vid vägkanten” av Arkadij och Boris Strugatskij. Boken kom i nyöversättning 2019 (översatt från engelska) och är utgiven på ryska 1972. Filmen “Stalker” av Tarkovskij bygger löst på den här science-fiction-romanen som påverkar mig rätt starkt. Det är en bok med mycket stämning som vädjar till mina känslor.

    Efter ett besök av utomjordiska varelser är jorden märkt av områden som kallas Zoner. I dessa finns farliga, okända föremål och krafter och de som ger sig in i området påverkas fysiskt, och även deras avkomma.

    Några går in i dessa zoner för att hämta föremål som man förstått kan vara användbara. Trots faran. Dessa personer kallas stalkrar. De säljer det de hämtat för mycket pengar på någon sorts rätt officiell svart marknad.

    En av dem är Red Schuhart. Han har gjort flera resor till en av zonerna. Han och hans fru har fått ett barn trots att de vet att Reds turer in i det farliga och kontaminerade området kan ge mutagena skador hos barnet. Den här flickan har förändrats till en markatta på grund av Reds turer, och en del grannar tycker illa om henne eftersom hon inte är som de andra barnen. Men Red har gjort gungor och annat fint på lekplatsen för att att de inte ska reta dottern. De andra barnen bryr sig inte, det är föräldrarna som snörper på munnen. Barnet blir mer och mer som en markatta, kan till sist inte prata och förstår inte. En förfärande sorg för föräldrarna.

    En annan figur är Burbridge, även kallad Gamen. Han blir räddad av Red från Zonen när han blivit angripen av något farligt ämne under en stalkertur de gör tillsammans. Som tack ger han Red en karta där man kan hitta Guldklotet, en mytomspunnen tingest som sägs kunna uppfylla ens högsta önskningar.

    En annan stalker är Noonan: Han, liksom alla i romanen, är en hårdkokt man (romanen lider brist på kvinnliga karaktärer, kan jag tycka) och så här beskriver han situationen i den zon han brukar ge sig in i: “Veteranerna har lagt av, ungdomarna kan ingenting, dessutom har yrket inte samma status som förr. Och nu kommer tekniken, stalkerrobotarna.”

    Detta är science fiction skriven på 70-talet, och det känns ibland att det är 50 år sedan. Samtidigt har boken en filosofisk och existentiell lutning som gör den helt tidlös. Den handlar om människans hunger, om människans oförmåga att se framtida konsekvenser av det vi gör idag. Jag tänker på miljön när jag läser boken, framför allt.

    Valentin Pillman, som är den karaktären som för fram de mindre hårdkokta och mer filosofiska tankarna i boken (han är fysiker som är nobelpristagare) säger så här: “För mänskligheten går allt spårlöst förbi.” Vi lär oss inget egentligen, enligt Pillman vill vi människor gärna förstå men inte ta till oss ny kunskap.

    Boken är djupt originell och ger mig en svart och sorglig känsla. Stilen är säregen och hårdkokt även den och inte alltid helt enkel. Men jag läser en bok som är annorlunda och med klassisk tematik. Ja, det är en stark sak.