Det finns inga vulkaner i Sverige

Vid ett middagsbord, en liten och en stor:

Det finns inga vulkaner i Sverige!

Nej, vad finns i Sverige?

Det finns leksaker.

Vad finns det mer?

Det finns en soffa, två stolar, det här.

Den lilles värld. Vulkanerna som han hört om på förskolan har verkat en aning skrämmande, liksom branden ”på andra sidan vattnet” (i Hammarby Sjöstad). Skönt då att veta att vulkanerna inte finns i Sverige som i hans värld utgörs av den trygga platsen där det finns leksaker, den bekanta soffan och inredningen i hemmet.

Det känns lite skrämmande, i varje fall innan det sker, att visa upp mina tavlor så som jag gjort den gångna helgen. Fantasierna skenar iväg veckan före och blir både orimliga och – som det ju ofta är med oro – rätt meningslösa.

Därför blir det, och så har det alltid varit, en sådan lättnad och stor glädje när det hela verkligen drar igång. När det väl börjar komma folk som uppenbart intresserar sig för mina målningar och jag får se folk titta, se dem reagera, får svara på frågor om mina bilder, se andra se mig genom det jag målat.

För det är väl ett av skälen till att det är läskigt att visa upp det jag har målat, fastän det nu är 15 gånger jag gjort det: Jag visar ju upp mig själv, jag kan se mig själv i bilderna, tveklöst är det så.

Så det är en stor sak att bli sedd på det här viset. Den här helgen hade jag besök av några som själva målar och det blir en extra krydda till samtalen om bilderna.

Den här modellen som jag nu använde mig av för tredje gången (förra gången några månader före pandemin), att visa bilderna i vårt hem, ger en personlig prägel åt det hela. Plus att de som kommer hit får se tavlorna på vanliga väggar, i ett hem. Det är uppskattat.

Så det skrämmande är nu borta, det finns inga vulkaner i Sverige, och jag njuter av de fina möten som helgen gav mig.

TACK till er som kom. Tack för att ni tittade, frågade, talade och mötte mig. Vi ses igen!

Relaterade bilder: