Eccosandalerna

Min mor var väldigt fåfäng. Hon hade en speciell faiblesse för skor. Det skulle vara eleganta skor, skor med klack. Klackarna blev med åren och hennes stigande ålder lägre. Men skorna fortsatte vara väldigt flotta.

När hon kom upp i 80-snåret började det bli en lite vacklande gång i de flotta skorna med deras eleganta klackar. Jag dristade mig att föreslå: ”Vore det inte bra att skaffa ett par stadiga Eccoskor? Det kan vara bra när man har lite sämre balans.” Mammas svar: ”Eccoskor? Jag? Den dagen jag måste ha Eccoskor vill jag hellre vara död!”

Den här historien kommer för mig idag. Jag har nog en anstrykning av mammas fåfänga även om den inte tagit sig in så mycket på sko-arenan. Jag har nog gått mest med stadiga klacklösa skor.

Men en skomodell som jag värjt mig för är Eccosandalen. Ja, ni vet. De sandalerna som kloka människor köper, de som vill ha bra och stadiga skor när värmen kommer. Men jag har värjt mig. Har tyckt de är fula. Som när min svägerska komplimenterade mig i somras för de lite fräcka sandaler som jag hade då, då sa jag: ”Ja, man kan ju inte gå i Eccosandaler. Där går gränsen:”

Detta har medfört att jag nu, som nästan 70 år, har två par sandaler i garderoben som jag nästan aldrig använder. De är snygga, jodå. Men skulle jag ge mig ut på en promenad med dem? Nej.

Inför en kommande resa till min syster i Israel i maj har jag dribblat skofrågan i skallen. När syrran (det är hon som sa det, ”jahaja”) ber mig: ”Kan du köpa med Eccosandaler till mig från Sverige, de är de bästa som finns” så börjar jag undra om det kanske är dags för mig?

Till saken hör att mamma sedan faktiskt köpte sig Eccoskor. Det blev nämligen viktigare för henne att faktiskt kunna promenera med stadiga tag, än att vara tjusig. Hon ville vara med om det roliga som erbjöds.

Så jag har precis bestämt mig för att köpa mitt första par Eccosandaler.

Och jag inser när jag tänker på saken, att jag nog är rätt lik min mor på vissa sätt.

Relaterade bilder: