Förtvivlade människor

En riktigt intressant bok är ”Förtvivlade människor” av Paula Fox. Den kom ut 1970, och på svenska först 2014. Det är en text utan analys och med en intensitet som gör att den väl lämpar sig för omläsning – vilket den får av mig på direkten.

Boken handlar om Sophie och Otto Bentwood som bor i en fin del av Brooklyn. Han är advokat och hon översättare från franska. De är barnlösa – efter några missfall har de gett upp.

Ett inifrån-perspektiv utifrån Sophie ges. Kanske är det starkast när hon beskriver en kärleksrelation hon har haft några år tidigare. En relation som tycks lysa upp hennes liv som i övrigt känns just rätt förtvivlat. När hon möter Francis som han heter, efter att de avslutas sin relation: ” Kanske skulle hans rena anletsdrag aldrig förlora sin fina ljusa prägel, sitt uttryckslösa lugn. Det var bara en rest av en sorts ursprunglig älskvärdhet, tänkte hon, som hade överlevt och besudlats genom anpassning.”

Åh! Detta är Paula Fox i sitt esse som jag möter henne i ”Förtvivlade människor.” Starkt, intensivt i innehållet. Språkligt succinkt.

I det första kapitlet i boken möter vi paret i deras hem. En katt kommer till deras dörr och tigger mat. När Sophie ömt smeker den, reser den sig på baktassarna och biter henne därefter i handen. Det här kattbettet följer sedan med i boken på olika sätt.

Vi får följa med henne till en akutmottagning när till sist oron för bettet tar överhand: ”En sjuksköterska med ett ansikte som såg ut att ha ritats av ett barn med rosa krita, kikade över vårdbiträdets axel på Sophies hand …”

Ja, det är intensivt, det är iakttagande, det är originellt och rätt sorgligt. Paret tar sig ut till sitt sommarhus som ligger några timmar från New York. När de kommer dit: ”Hon kikade in genom köksfönstret. En våg av renaste glädje sköljde över henne.” Detta överraskar, den bitna Sophie har varit full av ångest och vånda sedan katten bet och boken började.

Men – inne i huset är skafferiet öppet, mat på golvet, fönstret krossat, madrasserna sönderskurna. Och värst, framför öppna spisen bajs. De är skakade och åker iväg till den man som brukar se om deras hus.

Händelsen i Flynders skapar oro hos Otto: ”Jag önskar någon kunde tala om för mig hur jag ska leva, sa han och gav henne en hastig blick.” Som hela tiden i den här romanen får vi kommentarer som inte kommenteras. Just de här okommenterade utsagorna är så starka, här rent existentiellt. Det råa övergreppet har satt igång en väldig oro hos Otto.

Den här boken skakar om mig, den är så innehållsrik, den beskriver dessa två förtvivlade människor på ett sätt som verkligen påverkar mig. Deras reaktioner på omvärlden och folk omkring dem, främst Sophies, är dystra med få undantag och de blickar på sin omgivning med ögon som visst ser men som inte får dem att känna. De är priviligierade men inte lyckliga. Och de vet inte varför.

Det här är en riktigt intressant bok, och jag skulle kanske framför allt rekommendera den för en bokcirkel eller ett boksamtal. Här finns det grejer att snacka om!

Relaterade bilder: