Vägskäl

Jag sitter på marken, över mig vräker sig ett föremål fram i hög hastighet, det ser ut som inget annat flygande objekt. Det vrålande ljudet från den stora farkosten är skrämmande, jag är livrädd.

När jag vaknar från detta som är en dröm är jag fortsatt omskakad. Går ner i köket, rädslan finns kvar. Jag är påverkad länge.

Det sitter i. Trots att jag vet att det här inte hänt på riktigt förblir känslan som framkallats stark.

Så kan det vara med drömmen och också med den riktigt goda fiktionen. Att man blir starkt påverkad. I fiktionen att man upplever så starka möten med påhittade karaktärer att de riktigt känns inom en.

Jag har just avslutat läsningen av ”Vägskäl” av Jonathan Franzen. Det är 765 väl översatta sidor (jag hänger lätt upp mig på dåliga översättningar, de kan dra ner kvaliteten rejält på en annars bra bok). Kanske tycker jag boken hade kunnat bli lite stramare med ett hundratal sidor mindre, men i stort håller den mig fången till slutet.

Vi möter familjen Hildebrandt, året är 1971 när boken inleds och vi befinner oss i en förort till Chicago. Pappa Russ är pastor, mamma Marion hemmafru och de har fyra barn. Vi bekantar oss med dem en och en i separata kapitel och det är skickligt och inlevelsefull, ofta humoristiskt.

Det här är en familj i kris, Russ lustar efter en annan kvinna, Marion har en svår hemlighet och barnen, ja, barnen har sina utvecklingsspår och sina många hemligheter.

Något av det skickligaste i boken enligt mig är hur Franzen visar på hur olika perspektiv vi har. Trots att de fyra barnen växer upp i samma familj och tycks uppleva samma saker däri så blir deras upplevelser och minnen helt olika. Just detta berör mig starkt i den här boken.

Men de enskilda personerna gör alla intryck på mig, kanske dock mest pappa Russ, en man kring de 50 (som det slår mig, är mest lik Franzen i ålder och kön, obviously). Hans konflikt med kollegan Rick Ambrose beskrivs skickligt och psykologiskt trovärdigt. Russ är kränkt och om han har anledning eller ej är inte så viktigt utan det är hur han hanterar det och hur det beskrivs som är så intressant.

”Russ visste att det var barnsligt av honom, men hans harm och hat var som en förmörkelse utan horisont, allt saknade det vuxna perspektivets nyanser.”

”Hans bitterhet mot Ambrose var som en tagelskjorta, som en taggtrådsslinga virad om bröstet.”

Franzen skildrar människors inre, våra tankar och hur vi sedan hanterar verkligheten. Hur våra tankar är någon sorts sophantering av det som sedan kommer ut i handling. Det är träffsäkert och realistiskt. Jag blir ofta påmind under min läsning, om hur stort steget kan vara mellan det vi tänker och det som vi sedan visar utåt.

Flera i familjen har en stark relation till Gud och även detta skildras på ett sätt som känns sant och trovärdigt. Att vara en god människa är något som familjen Russ medlemmar kämpar med. För även om de har en stark tro så drabbas de lika mycket som andra i den tid de lever. Det handlar om droger, och avund och det handlar om trolöshet och lögner. Vietnamkriget, förhållandet till urinvånarna, här Navajostammen, är andra ämnen som tar stor plats i romanen.

”Vägskäl” är så rasande väl skriven! De olika perspektiven som skiftar lagom ofta är ett av skälen. Men jag gillar också, i motsats till någon av de recensenter jag läst, att kronologin är lite ”crooked”, vi får ofta rätt sent serverat förklaringar till saker som hänt tidigare i boken. Jag gillar det, det är finurligt och effektivt.

Som ni märker är det här en bok jag rekommenderar. De svenska recensenterna är i stort positiva, liksom de utländska. Boken är den första i en trilogi så det blir mer av detta omsider. Vill du titta på en bra intervju med Franzen så finns den här:

Jahaja. Då blev det dags för nästa bok i bokhögen. Kanske ska jag återläsa någon av Alice Munros novellsamlingar, en författare som Franzen högaktar. Det är kul att läsa om, ingen läsning är den första lik …

Relaterade bilder: