Från Sighet till Göteborg

Som 11-åring deltog jag i ett B’nei Akiva-läger. Vad är det? Jo, B’nei Akiva är en sionistisk ungdomsorganisation och min judiske sionistiske pappa ville få in mig i denna värld. Min bror och jag var med på ett av organisationens läger i Kolding, Danmark. Det gjorde inte mig till sionist, men jag hade väldigt kul.

Det som var roligt var att vi sjöng mycket, jag fick måla och så hade jag en kompis, Elisabeth, som det var mycket fniss och trams med. Vi brevväxlade ett tag efter de här lägerveckorna och sedan tappade vi kontakten.

Sådär 50 år senare så har vi kontakt igen. Elisabeth har skrivit en bok om sina föräldrar, ”Från Sighet till Göteborg” och jag tror inte att jag som 11-åring hade den blekasta aning om vilken familjehistoria hon hade. Nu vet jag. 

Boken berättar om hennes mamma och pappa, Riszi och Leibi, födda 1920 respektive 1912, som föds på samma gata i staden Sighet som ligger i Transylvanien. Båda kom från judiska familjer i en stad där det funnits judar sedan medeltiden. Vi får en bild av det intensiva judiska livet i den här staden där nära hälften av befolkningen var judisk. 

De två förälskar sig men Leibi ser risker med att de gifter sig när kriget närmar sig och det blir inte förrän 1947 som de två träffas i Göteborg och då ingår äktenskap. Elisabeth Fogel är en av deras döttrar. 

Men dess emellan har båda på lika håll genomlevt helveten, hon deporteras 1944 till Auschwitz och vidare sedan till Bergen-Belsen där hon är en av de få överlevande när lägret befrias våren 1945. Han, Leibi inkallad i ett så kallat slavkompani där man använda judar som arbetskraft i slavliknande förhållanden. Inte många överlevde, men det gjorde Leibi.

Elisabeth Fogel berättar sakligt om de förhållanden föräldrarna genomlevde men hon berättar också om svårigheterna speciellt fadern upplevde när han efter kriget, med jobb på SKF i Göteborg, skulle leva ett ”vanligt” liv. Kunde det vara möjligt efter de fruktansvärda upplevelser han hade haft? Badrumsskåpets burkar vittnar om hans fasor.

Att det också kan vara svårt att vara barn till föräldrar som överlevt Förintelsen är något som författaren tar med i sin berättelse på ett fint sätt. När hon som tonåring känner sig nedstämd och pappan frågar hur hon mår, svarar hon ”Det finns ingen mening med livet.” Och hon minns tystnaden från pappan, som ”brottades med samma fråga”.

Mamman har lättare att anpassa sig. Boken innehåller foton från både före kriget och efter och det är en del soliga bilder från Göteborg som visar att det fanns ljus i de överlevandes liv, trots allt. 

Detta är en skakande, rörande och lärorik bok, skriven på ett tillgängligt sätt. Jag rekommenderar den. Hédi Fried har skrivit förord och citeras i boken. Det här är inte en bok som är lätt att läsa. Det finns delar, bland annat av den unge soldaten som berättar om vad han ser i Bergen-Belsen när det befrias, som är nästan outhärdliga. 

Men detta har hänt. Mer än någonsin måste vi tänka på det. 

Boken finns på Ad Libris och Bokus och förlaget heter Korpen. 

Relaterade bilder: