• En skiva ost

    Posted on januari 10, 2023 by in Övrigt

    Ibland på kvällen, om jag känner lite hunger som gör sig till, så kan jag gå ner i köket och ta mig en skiva ost. Då tänker jag alltid på min syster Andrea.

    Hon var född 1940, hade en annan pappa än jag, men fanns där i familjen för mig och min bror med den nya pappan när jag var liten. För henne var jag då en liten en, en 12 år yngre, och som 13-åring var den lilla ettåriga systern någon som hon kunde ösa moderskänslor över. Eller så tror jag att det var, det är så jag minns det. 

    Hon var en stor, alldeles för rund tjej. Redan före tonåren tror jag, lade hon på sig extrakilon som inte skulle vara där. Hon gillade mat, godis och tröståt säkert en hel del. 

    Andrea var lite filurig. När jag som liten gick ner till köket på kvällen kunde jag se Andrea stå där vid ostkupan och skära på en ostbit. Hon hyvlade loss skivor med ost, bredde smör på, och sedan saltade hon. Detta rullades till en rulle som hon klämde i sig med ett litet flin. Hon visste nog att hon vare sig fick äta på det viset (det var ett strängt hem), eller borde. Efterhand blev hon också väl rund i formen. Men hon njöt av osten. 

    Jag tror att jag var rätt imponerad av Andreas tilltag. Hon var en person som betydde mycket för mig med sin vänliga och varma famn som alltid fanns där jag var ledsen (vilket det känns som jag var en hel del). Vi kom från olika syskonkullar och det var inte helt enkelt i familjen med dessa två barnaskaror. Men hon fick mig att känna mig helt bekväm med henne, hon var inte som en syster utan snarare än mini-mamma. 

    Hon och min pappa kom inte alls överens. När hon hade gått ut skolan (den enda i vår familj som ”bara” gick i skolan till 16 års ålder) så jobbade hon som sekreterare i några år och flyttade sedan till San Francisco där hon bodde till sin död vid 59 års ålder.

    Med sig till San Francisco hade hon sina viktproblem och svårigheter med lagom. Det var sorgligt. 

    Där vi bodde i Malmö fanns en kiosk rätt nära. Dit skickade hon mig ibland för att köpa 5 lösa John Silver. Jag fick alltid dricks, kanske 5 eller 10 öre. Tillräckligt för lite godis. Jag minns det som att hon verkade så cool med sitt rökande och sina pengar men som vuxen, när jag ser på henne numera, som mamma, med erfarenhet, kan jag se att så cool var hon nog inte. 

    När hon kom till USA var det brev som gällde. Någon gång om året ringde vi, kanske till jul och någon födelsedag. Tre minuters samtal kostade mycket då och det var brusiga samtal där man skrek i luren. I breven berättade hon om sitt liv. Jag var, återigen, imponerad, när hon skrev att hon tog ett bad varje dag. 

    Hon bjöd mig till sig i USA några år innan hon dog så jag fick se hennes hem där som hon delade med sin man. Hon fick inga barn men gladde sig åt de många syskonbarnen.

    Trots att jag vet att Andrea hade det svårt på många sätt så tänker jag ofta på hennes varma leende och förlösande skratt. Bilden av henne, skannad från en gammal diabild,  visar både detta och ger också en bild av hennes dubbel-ungerska bakgrund. Hon är lik sin pappa här, han hette Bela som många ungerska män. 

    Det är väl ändå fantastiskt vad de döda kan leva med en. Inte en enda sen ostskiva går in i den här munnen utan att jag tänker på dig, Andrea. 

2 Responses so far.

  1. Britta Collberg skriver:

    Tack för en kärleksfull och rolig beskrivning av din ”amerikanska” syster. Och precis som för dig med ostskivan så är det också för mig. Vissa saker och vardagliga handlingar är starkt förknippade till minnen av en människa eller en händelse och det går liksom aldrig att hoppa över den associationen.

  2. Eva Nygren skriver:

    Ja, det blir en förstärkning i minnet. Det är vackert att det är så.


%d bloggare gillar detta: