En bra vecka i Skurup och Lund

En hel vecka på målarkurs på Skurups folkhögskola med avstamp i självporträtt! Måndag lunch till fredag lunch är jag sysselsatt tillsammans med sju andra trevliga kursdeltagare och en lärare, med iakttagande, tecknande, målande och snack därom. Det är intensivt och lärorikt.

Vi får sitta med spegel vid fönster i den vackra lokalen där kursen ges. Se oss i spegeln med naturligt ljus från fönstret och spotlight från andra hållet. Iaktta ljuset, skuggorna och färgerna. Det är spännande.

Alla jobbar fokuserat, Tomas, vår lärare, går runt och kommenterar och diskuterar, hjälper oss att se.

På kvällen är jag trött. Tar en promenad ner till ”stan” som inte är så mycket att hurra för men på vägen ser jag flera riktigt fina tegelhus och funderar över dess historia.

Nästa dag, måla, nu med färg. Jag känner mig lycklig då, när jag får handskas med färg. På kvällen mycket god mat i matsalen med kanske hundra andra. Sju kurser pågår parallellt på den fina folkhögskolan som i sig är värd ett besök.

Jag och A tar en promenad och ser de vackra fälten utanför byn. Det är en vacker del av Skåne.

Nästa dag kommer familjen från Stockholm på besök och vi går på pizzeria alldeles vid järnvägsspåret, en succé som heter duga när man är 4 år (fast Mats är nästan lika entusiastisk!).

Sista kvällen får alla kurser presentera sig på något sätt. Vi har gjort en vernissage med våra arbeten, och det är mäktigt att se våra olika unika uttryckssätt. Men det är också skrivarkurser, fota med drönare-kurs, yogakurs, etc.

När jag åker hem på fredagen i det vackra landskapet är jag trött och nöjd. Jag har lärt mig saker under veckan och träffat flera trevliga människor. Det är något alldeles visst att prata med människor som har samma kärlek till det fokus målandet ger.

Trött hemma, och det bara regnar. En bra söndag blir det då när koloniområdet Täppan i samarbete med Sommarlund ordnar författarsamtal, denna dag med debutanten Emma Gustafsson. Intressant och inspirerande.

Sedan tar jag mig till Kino där Mats och jag i en mer fullsatt Kinosalong än jag någonsin sett, tittar på Oppenheimer. Tre timmar! Men så bra! Symfonisk, maffig, skrämmande. Och så tänker vi: En del trodde att atombomben skulle göra att det inte blev fler krig. Så fel, så sorgligt fel.

Relaterade bilder: