En flickas memoarer

På promenaden mitt i skrivandet stöter jag på Madame Butterfly.

Jag har just läst ”En flickas memoarer” av Annie Ernaux. En sådan bok! Läs den!

Mitt jag sysslar just nu ofta med minnen. Jag skriver texter till diabilder från min barndom och försöker hitta ingångar till skrivandet som ska göra det intressant. Och så kommer då den här boken i min hand.

Ernaux säger om sin memoarbok att syftet med den är att: Utforska avgrunden mellan den förfärande verkligheten i det som händer i ögonblicket när det händer och den besynnerliga overklighet som det som har hänt ikläder flera år senare.

Och just om detta skriver hon i sin bok. ”Hon” är flickan Annie 1958 och några år framåt, ”jag” är Annie E i nuet, när hon återvänder till smärtsamma minnen från den tiden.

Jag känner igen mig på många sätt i det hon gestaltar, inte minst skamkänslorna. ”Minnet som kort sagt är skammens speciella gåva” som hon uttrycker det i en reflektion inför sin berättelse.

Annie vill bli av med oskulden. Hon blir koloniledare som 18-åring, lämnar hemmet och speceriaffären i den lilla normandiska byn Yvetot, den beskyddade världen som ensambarn efter att en äldre syster gått bort. Nu ska hon ut i världen, festa, ha sex.

Beskrivningen av hur hon påverkas när koloniledarnas ledare, H, fäster blicken på henne är stark: ”Hon har aldrig blivit sedd  på med en så närgången blick.” Och: ”Hon frågar sig inte om han faller henne i smaken, om hon tycker att han är snygg.”

Den här känslan av hur hon är helt avhängig av hans lust till henne är stark och trovärdig. Hon är 18 år i en patriarkal värld och tid och hon är så lycklig över att han vill ha henne helt enkelt. Att han sedan behandlar henne respektlöst verkar inte minska hennes hängivna förälskelse.

Naturen ger föda för ögat. Ständigt.

Det är mycket i den här boken som en tidigare ung kvinna kan känna igen, kanske även en del nu-unga kvinnor. GP som citeras på bokens framsida menar att boken ” … borde läsas av flickor som blev kvinnor och kvinnor som fortfarande känner sig som flickor”. Jag håller med.

Ernauxs beskrivning av klasskomplex och längtan bort från den arbetarklass hon kommer ifrån är rörande och känns mycket sanna. Klasstillhörighet, hur det formar oss, är något som återkommer i alla hennes böcker.

Ernauxs sätt att kommentera minnena och hur hon minns är oerhört intressant och inspirerande. Hon reflekterar kring sina minnesbilder av sig själv först som 18-åring, sedan som 20-åring. Som 18-åring är hon oerhört lättad när hennes mor lämnar henne på en järnvägsstation när hon ska börja som koloniledare, kan knappt vänta på att modern ska försvinna. I den andra bilden är hon 20 och ögonen fylls med tårar när modern lämnar henne på en annan järnvägsstation:  ”Det är jag som idag när jag skriver närmar de båda bilderna till varandra och i och med minnet av de där tårarna konstaterar skillnaden mellan de båda flickorna …”

Bilden av den unga Annie Ernaux innehåller också bitar som beskriver hennes uppgång i bulimi, likaledes i snatteri. Det beskrivs rätt krasst och utan åthävor, faktiskt också utan skam.

Hon har ett sätt att skriva, Ernaux, som känns så oerhört ärligt och direkt, med stor integritet. Hon känns verkligen som en värdig mottagare av Nobelpriset.

Fler Ernaux-tips: Åren och kanske framför allt ”Min far & Kvinnan”, två korta berättelser om hennes föräldrar som gjorde mycket starkt intryck på mig.

Relaterade bilder: