Ian McEwan och hans lektioner

Livet är komplicerat.

Jag har läst många romaner av brittiske författaren Ian McEwan, från hans tidiga The Cement Garden, till Atonement (Försoning på svenska) som jag sedan skrev en 80-poängsuppsats kring, det var härligt!  Andra riktigt bra böcker som Saturday (Lördag) och The Children Act (Domaren) finns med i hans omfattande produktion. Flera av romanerna har filmats.

Några av hans böcker har gjort mig besviken, besviken som man kan bli när man beundrar någon. Men nu har jag läst hans senaste, Lessons (Lektioner) och jag är åter entusiastisk.

Bokens inledning ger oss bokens huvudperson, Roland Baines, och ett minne han har som kommer sig av något som hände honom som 11-åring. Det är förstås av största vikt för boken, det är kanske bokens tyngsta lektion. Det är en pianolektion.

Jag sugs rätt in i handlingen och tänker snart, att ”att skriva utifrån barns perspektiv, det kan han McEwan” Vi får följa den unge Baines hos pianoläraren och på den internatskola han går på. En del av stoffet här känns igen i McEwans egen livshistoria och författaren själv säger att mycket i boken är självbiografiskt. Roland Baines klarar sig sådär i skolan men på pianolektionerna går det mycket bra. Relationen till pianoläraren Miriam är ett av de viktigaste spåren i boken. Och vad Baines sedan gör med sin underbarnsförmåga som pianist.

Boken handlar i hög grad om en person som har svårt med valen i livet. Han vill ha frihet och när han har en sådan stark upplevelse av frihet som barn leder det till att ”whatever he was doing, he was pursued by an idea of greater freedom elsewhere, some emancipated life just beyond reach, one that would be denied him if he made unbreakable commitments.” Detta är typiskt McEwan, att välja ett ögonblick eller en händelse och sedan visa hur det påverkar ett helt liv.

Romanen är som bäst när han beskriver det nära, personliga. När hans fru Alissa med en bakgrund i Tyskland, plötsligt lämnar honom och deras spädbarn Lawrence så klarar han av situationen men det är en vilsen person vi lär känna. Hans vilsenhet berör.

Boken har som bakgrund hela McEwans livstid, faktiskt. Roland Baines är född samma år som McEwan och hela författarens livstid gestaltas med nedslag i de viktiga politiska händelserna i hans livstid, från efterkrigsstiden (och faktiskt också andra världskriget) till murens fall, till dagsfärsk situation med pandemi (boken kom ut 2022) och klimatkris. Den ger mig en association till Annie Ernauxs bok ”Åren” som dock är vassare i ett blanda det personliga med det storpolitiska.

Styrkan i McEwans bok är hans beskrivning av de personliga relationerna och av huvudpersonens barndom, hans tillvaro med familjen (pappan är precis som McEwans militär) utomlands. Hans språk är säkert och elegant, det är ett fint romanbygge med detaljer som följs upp och jag kan följa med hela vägen i den här nästan 500 sidor långa bok (i svensk översättning 600!) som jag läser på engelska.

Boken handlar kanske om allt vi försöker lära oss i ett liv. Eller hur vi inte lär oss. Eller hur vi kan göra val, hur vi kan ta oss ur likgiltighet och passivitet även i sen ålder. McEwan säger att Roland Baines är hans alter ego, så som han kunde blivit om han inte hittat skrivandet (lyssna gärna på den här intervjun av Nina Asarnoj och annat om boken).

Bokens slut är rörande och jag med mina 71-år kan känna igen mig i McEwans melankoli. Kanske är därför den här boken för de inte helt unga.

Se och hör honom här i Babel, 18 minuter in i programmet. Fin intervju!

Relaterade bilder: