Annika Norlins ”Stacken”

Jag var på hugget med den här boken, beställde den tidigt och har nu läst ut den cirka 400 sidor långa romanen som är Annika Norlins debut som romanförfattare.

Boken handlar om Emelie, utbränd journalist, som drar till skogs till sin farmors hemtrakter norröver. Där kommer hon i kontakt med ett gäng personer via Låke, 14 år, en av dessa vinddrivna existenser. De lever i grupp nära naturen, utanför samhället och är nästan självförsörjande. Stacken är alltså de sju personerna i gruppen vars liv och utveckling inom den här vi följer i flera decennier. Fram till september 2023!

Inledningsvis tycker jag boken känns lite övertydlig. Både karaktärerna och hur de tänker känns till att börja med gestaltade med för lite undertext och när karaktären Jószef presenteras, blir jag nästan nervös.

Ju mer en fiktiv person delar egenskaper eller bakgrund med en själv, desto svårare blir det att bli övertygad. Min bakgrund är judisk, Jószef  har ungersk-judiska föräldrar som suttit i koncentrationsläger. De har inte velat tala om det de har varit med om och detta gör att Jószef  bär på en oförlöst börda som präglar hans liv. För mig känns bilden av honom lite förenklad eller schematisk till en början, förmodligen förklarat av det jag skriver ovan. När jag har läst färdigt boken är han lustigt nog den av personerna i Stacken som jag tänker mest på.

Och det är en läsning som efterhand ger mer och mer. Vi följer de sju olika karaktärerna genom decennier, via deras egna berättelser eller Emelies.

I en fin intervju i Lundströms bokradio med författaren så pratas det om de olika medlemmarna i gruppen. Sara, enligt Annika Norlin själv, är en karismatisk ledartyp, en alfahona. Låke är barn till Sagne och hans tillkomst till världen gör deras relation mörk. Han får inte gå i skola för ”stacken” har bestämt att det är bättre om han lär sig på andra sätt. Zakaria är vacker, Ersmo och Aagny har en speciell relation då Aagny tagit hand om Ersmos mamma sedan han var liten, en mamma som sedan mystiskt försvunnit. Aagny som suttit i fängelse för dråp! Det är speciella karaktärer som har valt ett liv utanför samhället.

Styrkan i boken ligger i hur Norlin gestaltar vad som händer i en grupp, hur man påverkar varandra. Den handlar om hur en stark ledare kan förleda de som inte vill annat än bli ledda eller förledda. Men också vad en stark ledare kan tillföra i en grupp. Porträttet av den oerhört karismatiska alfahonan Sara är rätt läskigt.

Boken är emellanåt rolig och Annika Norlin använder ibland språket på ett innovativt sätt. Starkast kommer jag ha med mig berättelsen om Jószef vars utveckling som person och i berättelsen är omskakande och berörande. Sonen till förintelseöverlevarna, de som drabbades av Hitlers fruktansvärda ledarskap, är kanske den som har svårast att hålla emot den starka ledaren i gruppen. Det skakar om mig.

Jag kommer också minnas Låke, gossen som föds som resultat av ett övergrepp och som sedan aldrig riktigt blir sedd av sin mor Sagne. Gruppen anpassar sig: ”Låke upptäckte snart att det blev en märklig stämning om han kom för nära. Då tystnade Sagne och surade till. Men om hon slapp titta på honom, om han istället satt en bit ifrån, då pratade de, och sjöng. Om han var med, men en bit ifrån. Inte för nära, och inte för långt bort. Det var som ett dragläge. Till slut vande sig alla.”

Det är en stark skildring av Låkes situation, en situation som jag tack och lov får följa till ett bättre läge, notera Annika Norlins fina musikaliska bild.

Ja, styrkan i boken ligger i beskrivningen av gruppen som sagt. Men också av de enskilda personerna där vi ser människors möjlighet till förändring, förbättring och inte minst vad vi kan göra för varandra. När jag nu tänker på boken som jag till en början kände mig tveksam till, så känner jag en stark värme. Jag rekommenderar den och vill också hylla slutet som jag tycker sitter som en riktigt viktig smäck.

Många har recenserat, DN, Svd, GP, Aftonbladet, Expressen med flera. Och så Jahaja då!

Relaterade bilder: