Dagen efter

Bergtagen heter denna. Namnad efter en annan bra bok!

Tro det eller ej, men det var läskigt inför min vernissage som jag hade igår på Dalby bibliotek. Det brukar kännas bättre när jag väl hängt mina tavlor, när jag kan se allt i rummet. Denna gången var jag dock, trots viss utställningserfarenhet, ändå lite skärrad. 

Men så sade jag till mig själv: Eva, du har det så bra! Du har ett bra liv! Mycket att vara tacksam för! Du målar och uttrycker dig. Var tacksam, sluta oroa dig!

För en gångs skull funkade det. Oron lade sig och jag kunde möta mina besökare med lugn i sinnet.

Och en sådan fin vernissage det blev! Tack till er som kom, tack för era fina kommentarer, för att ni ser mig. Så känns det. 

Julen firades på bästa sätt, med små och stora barn. Virusen var nästan oräknebara men så även glädjestunderna. Och så fick jag förstås böcker. Mats hade köpt Jon Fosses ”Trilogin”. Åh, vad den gick in i hjärtat på mig. Sådan stämning, sådant patos, ett så vackert och enkelt och innerligt språk. 

Asle och Alida ligger i en sovbänk, i ett kök i ett litet hus på Instegata i Bjørgvik och de sover och de sover, de sover och de sover och Asle vaknar och öppnar ögonen och han ser ut i rummet och han förstår inte genast var han är och han ser Alida ligga där vid hans sida med öppen mun och så minns han och det är kallt och grått i köket och han kommer på benen och tänder ljus och så minns och så minns han …

Punktlöst, tidlöst. Det är så vackert och sorgligt. Jag associerar till Kristof. Men detta är mer sorgligt, mindre ruggigt. Jag associerar till Dickens, till HC Andersen. Men till sist blir bara Jon Fosse kvar. 

Och så till en annan höjdare: Claire Keegan. Kära nån, jag måste snarast åka till Irland! Den här novellsamlingen kom tydligen ut redan 2007 men har först nu översatts till svenska. Jag har läst en bok tidigare av Keegan och hennes stil och berättelser går rakt till hjärtat. 

”Genom blå hagar” innehåller åtta noveller. Den första är mest rolig. En författare kommer på besök till Heinrich Bölls hus på Irland för att författa. Hon får besök av en jobbig tysk som stör hennes sinnesro. Vad hon gör med den känslan ger novellen ett roligt slut.

Jag tycker alla novellerna är bra men den som gett samlingen sitt namn är en av de starkare. Prästen som ser sin kärlek gifta sig, vi får långsamt klarhet i deras historia. Det är så vackert, oändligt sorgligt. Och naturen är alltid närvarande i Keegans noveller, inte som dekoration utan med verklig betydelse. Är det fågeln eller kvinnan han ser: 

Prästen stannar till och spanar efter hägern på himlen. Han har aldrig gått den vägen utan att se henne. Det är att begära mycket att se henne igen, men plötsligt är hon där, med långsamma vingslag stiger hon fridfullt upp mot himlen.

De har något gemensamt de här två författarna. Melankolin, undertexten. Det kan inte vara bättre. 

Jahaja. Det blev visst två boktips och en smula om mig själv.

Så här dagen efter. 

Relaterade bilder: