Förflutet fångat i ett foto

Jag har skannat diabilder från min barndom. De är blekta och ibland lite suddiga men ändå en källa till minnen och tankar. Några fina är av mig och min pappa och jag har målat dessa foton i förändrad form, med gestalterna som bas. Precis som när man skriver ner sina minnen och nya minnestråder dyker upp, likadant kan målandet måla fram nya ihågkomster. Det kan vara starka saker. 

När jag sitter och tittar på mina minnesbilder, som jag kallar dem, så blir det rätt uppenbart att mamma inte är med på dem. Men hon måste ju ha fotograferat? Ingen annan kan ha tagit dessa bilder i familjearkivet. 

De tidigare minnesmålningarna.

Därför väljer jag att så här minnesmåla ett annat foto, kanske ännu inte färdigt. Det är från Falsterbo, om hösten, kan vara 1959. Min far var en hängiven golfspelare och ofta fick familjen följa med i bilen dit. Om sommaren lade vi oss på stranden, badade i det som jag fortfarande bedömer som ett superbad. Om hösten fick det bli en promenad. 

På bilden ser vi vår hund Patti, mamma, jag och min bror Björn.  Alla rör sig, alla har blicken riktad åt olika håll: Patti tittar mamma med sin vanliga hängivenhet, mamma tittar på pappa som är fotograf efter sin golfrunda. Jag tittar på Patti som jag älskade. Björn tittar på pappa. 

Varför målar jag dessa gamla motiv? Jo, det är som att tränga in i minnet, kanske skapa om det en aning, kanske skaka om det. En målarmöte med ett ögonblick i tiden. Att ägna mycket tid åt bara ett ögonblick. 

Det som jag har tänkt på just kring det här ögonblicket är att mamma ser så glad ut, och förtjust i fotografen. Jag ser också, och tänker, att en barndom som jag ofta tänkt på med viss sorg, också hade sina fina stunder. 

Relaterade bilder: