Succession och Kendalls fruktan

Till den andra sidan. Akryl 40×40

Jag tänker på Kendall efter att jag sett ett avsnitt av det kritikerrosade TV-dramat ”Succession”. Han en av mediemogulen Logan Roys söner, den som vi följer tätast i serien som följer denna dysfunktionella familj.

Som när jag läst en riktigt bra bok är jag nu inne på andra varvet, jag ser om serien och den imponerar minst lika mycket denna gång.

TV-serien ”Succession” har blivit hyllad av andra än mig. Shakespeares King Lear nämns som jämförelse vad gäller tematik. Jeremy Strong som spelar Kendall i dramat som följer den maktgalne Roy och hans familj, nämner också Dostojevski som inspiration och association (se intervjun nedan). För mig handlar serien framför allt om fruktan och vad den gör med oss.  

Logan Roy styr och manipulerar sin nära familj och omgivning. Han gestaltas oerhört väl av Brian Cox. Logan Roy är maktgalen, han är rå, hänsynslös, oberäknelig. Rätt vidrig. Att Rupert Murdoch har varit en inspirationskälla är väl känt. 

De tre barnen vill alla nå makt, mer makt. Samtidigt är de människor med fler förlåtande drag och nyanser än fadern. Detta gäller också Kendall som jag tycker mig komma nära inpå, så som det kan bli med bra fiktion. 

Det är hans fruktan som skrämmer och berör mig. Fadern känner sonens svagheter och utnyttjar dem maximalt. Logan Roy använder skrämsel och hot, någon gång varvat med lite kärlek, för att skrämma och utnyttja sina barn (i ett av första säsongens slutscener får vi se Logan Roys rygg – den är täckt med ärr efter piskrapp. Den som en gång pryglats, kan bli pryglare själv, mentalt eller fysiskt). 

I scener med Kendall visas den komplexa relationen upp. Han både älskar sin far djupt och hatar honom lika mycket. Jeremy Strong spelar rollen makalöst väl. Se här en intervju där han talar om sin karaktär: 

Kendall är paniskt rädd för sin far. Han kan dock vara oerhört rå i tonen mot pappan, det är så de talar med varandra i den familjen. Och Kendalls sätt mot andra är ofta lika manipulativt och trolöst som pappans. 

Hans före detta hustru Rava känner honom väl, vet precis när han dragit en lina och blir opålitlig mot henne och deras gemensamma barn. Även detta känns hopplöst och sorgligt, som nästan alla relationer i den här serien. 

Jag tycker skådespelet i ”Succession” är på topp. Och rollkaraktärerna komplexa och genomtänkta. En annan tankeväckande figur är Greg, spelad av Nicholas Braun, som har drag av oskuld och parasit, blåögd ungdom och streber. De senare obehagliga dragen blir tydligare och tydligare efter hand. 

Musiken är också något för sig. Nicholas Britell har skapat ett stycke musik som varslar om kraft, sorg, råhet (lyssna på det klinkande pianot). Även det musikaliska temat är svårt att släppa när ett avsnitt är slut. 

Det finns så mycket att säga om den här serien. Men manuset måste nämnas. Jesse Armstrong, seriens skapare, står delvis som författare till seriens manus som är skarpa, riviga och intelligenta. Ja, det är bara så himla bra. 

Alla recensioner jag har läst hyllar serien. Olika rollkaraktärer är favoriter hos olika recensenter. För mig handlar serien framför allt om den rädde Kendall, som enligt all psykologisk rimlighet, ärver faderns hänsynslöshet. 

Behöver jag säga det på annat sätt? Se ”Succession”! Den går på HBO som så många andra bra serier. 

Relaterade bilder: