Den här måndagkvällen är lite tragisk. Serien ”Succession” som gått på måndagkvällar är slut och jag kommer förmodligen inte på länge få veta hur det går för Kendall.
Men å andra sidan har jag ett stort bagage glädje inom mig efter helgens Mermålat! En gång tidigare har jag använt mig av den här modellen, att bjuda hem vänner och bekanta för att se mina tavlor i vårt hem, och bjuda på fika och snack. Det är en kul modell.
Skillnaden mot en ”vanlig” vernissage på bibliotek eller galleri är att de besökande blir färre eftersom inbjudan bara når bekanta eftersom jag inte affischerar eller får in någon notis i tidningen. Men det räcker rätt bra och det är speciellt och uppskattat att visa upp bilderna i den miljö de skapats i, på väggar liknande de som de kommer att hänga på om det köps. Många som var här uppskattade konceptet.
Jag hade flera fina samtal om tavlorna i helgen (hade öppet tre timmar båda eftermiddarna). De samtalen handlar inte bara om mig, i varje fall upplever inte jag det så. Det är fint att höra människor beskriva hur de upplever bilder, precis som det är härligt för mig att beskriva hur jag själv tänkt och gjort.
Att se människor titta på konst är vackert och rörande. Att se dem titta på det JAG gjort är stort och väldigt tillfredsställlande och stärkande. Därför känner jag stor tacksamhet mot er som kom!
Idag förstod jag i ord varför jag älskar att måla. När jag målar, och när jag ser mina bilder, då känner jag igen något inom mig som jag inte kan uttrycka med ord. Och det jag känner igen är ofta en stark glädje, en glädje som inte finns i mitt intellektuella jag, utan i mitt emotionella.
Något sånt. Men som ni förstår är jag väldigt lycklig över Mermålat. Och till er som missade det: Det blir nog mer. Mer Mermålat. Omsider!