Stundomsinnad

Vi pratade om viruset. Katarina och jag. I DN hade jag sett Tegnells uttalande om detta extrema coronavirus och om att flera rapporter visar på att 80-90 procent av de som får sjukdomen inte smittar någon annan. Det gör däremot de övriga 10-20 procenten som smittar många. ”Ja, det är ett stundomsinnat virus”, säger Katarina.

Det ordet har jag aldrig hört förut! Stundomsinnad (se SAOB). Har ni? Fint är det och får därmed bli ingången till den här bloggposten.

Nu handlar det om böcker igen. Jag har läst två som jag vill rekommendera. ”Heimat” av Nora Krug är en bok som Torbjörn i Umeå rekommenderade i samband med att han läst min text Konduktörsväskan.

Boken är en tecknad serieroman med många andra inlagda bilder, och man kan säga att min upplevelse av boken var lite ombytlig, lite stundomsinnad, kanske. Boken handlar om hur bokens författare, född 1977 i Tyskland, ger sig in i en undersökning vars syfte är att se i vilken mån hennes familj var del av det nazistiska projektet. Sedan tidig ålder i Tyskland har detta varit en plågsam oro för henne, en stark känsla av skam. Via research på plats i Tyskland i föräldrarnas hemorter, via intervjuer med släktingar, andra kontakter och ett ihärdigt letande och tänkande, kommer hon fram till, ja, knappast något svar, men en förståelse och en kunskap om saken.

Som läsare är jag till en början brydd över det lite ångestfyllda i detta letande. Jag blir själv också ångestfylld när jag påminns om allt det hemska som skedde i Tyskland. Efterhand kan jag dock känna att jag lär mig mycket som jag inte visste tidigare. Till exempel hur tyskar efter kriget för amerikanerna måste deklarera i vilken grad de haft samröre med nazismen och ibland också kunna bevisa sin oskuld. Det fanns olika grader av samröre – Krug använder orden huvudansvarig, belastad, mindre belastad, medlöpare, friad.

Boken är skakande och lärorik, och Torbjörn tar upp den som ett exempel på hur man kan berätta genom tingen – som jag gör om konduktörsväskan. Nora Krug till gör det genom exempel på olika tyska ”saker”, som Hansaplast, en fin tysk uppfinning. ”Förutom min mor var Hansaplast det tryggaste i världen” skriver Krug.

Sedan har jag också haft en kontakt med Zadie Smiths essäbok ”Aningar” en kontakt som varit lite, ja faktiskt, stundomsinnad. Boken var svårläst för mig i delar till en början men gav så mycket mer vid en andra läsning. De här essäerna är skrivna under pandemin och Zadie Smith, som jag tycker är en alldeles lysande skribent, här väl översatt av Niclas Nilsson, skriver texter som är intelligenta, personliga, politiska, ofta roliga och mycket läsvärda!

En favorit i samlingen är den sista i boken, också kallad Efterskrift. Här tar Smith upp förakt! som ett virus! En text rör sig kring Black lives matter-händelserna under pandemitiden och hur förakt smittar, som ett virus: ”Just det här virusets patient noll stod för fyrahundra år sedan på ett slavskepp, tittade ner på svettiga, blödande, stönande massan under däck och baklängeskonstruerade en känsla – förakt – utifrån en situation han, patienten själv, hade skapat. Han tittade på människorna han hade kedjat fast och konstaterade att de verkade vara den sortens människor som levde fastkedjade.”

Ja, hon kan skriva, Zadie. Det är inte helt lätta texter, hennes essäer, men de är så innehållsrika och vittnar alltid om en stark humanism och intelligens.

Så var nu inte stundomsinnade utan gör som ni brukar (!?!): Följ mitt råd och läs i varje fall någon av böckerna!

Relaterade bilder: