• Konduktörsväskan

    Posted on november 11, 2020 by in Konst och kultur

    Jag skriver ner minnen från min barndom och ungdom just nu. Vissa minnen är inte odelat ljusa men viktiga ändå. Här kommer ett.

    Min pappa blev sjuk när jag var 13-14 år. Han dog sedan när jag var knappt 17. Det var svåra år som jag då försökte göra det bästa av.

    Hemma var stämningen tryckt. Pappas sjukdom var oklar. Var det något med hjärtat? Han såg mer och mer tunn ut, var trött när han kom hem från långa dagar i tandläkarpraktiken. Resan till hälsohemmet i Schweiz hade inte hjälpt. Maten hade varit hemsk, sa han. Han mådde inte bättre.

    I det här limbot, förvärrat av att det var så mycket jag inte förstod och visste, var det tungt att leva. Men jag var 14 år, jag var också en tjej som ville ha kul, eller snarare, jag ville vara en tjej som ville ha kul. Jag insåg att den stränghet som präglade vårt hem hade sitt ursprung i pappa. Den hade nu lättat när den som skapat den tysta lagen inte längre orkade hålla ställningarna.

    I den situationen växte en tidigare hopplös förväntan fram. Kanske skulle jag kunna få mamma, hela tiden upptagen av att ta hand om pappa men också sig själv, att nu se till mig och mina förväntningar?

    För en konduktörsväska hägrade. Det var det man skulle ha om man skulle vara tuff. Det var det jag behövde för att tillhöra de mest populära tjejerna. De fanns att köpa där Malmö spårvägar sålde ut omodern utrustning, detta på ett ställe som låg någonstans åt Tjotaheiti dit man bara kunde komma med bil. Det sista inbillade jag i alla fall mig, Malmö kändes oändligt stort vad gällde alla de områden som jag inte var bekant med.

    Jag frågade mamma. Kunde hon köra mig dit? Jag tänkte, det vill hon nog inte. Men hon sa ja. Direkt. Det var så konstigt.

    Det kändes märkligt att hon gick mig så till mötes. Jag var glad men också undrande. I bilen på väg dit i vår vita Ford Taunus frågade hon om skolan, om kompisarna. Hon ville ge mig något, jag kände det, ge mig kontakt, visa att hon brydde sig om mig. Jag märkte det när vi satt där i bilen. Något var annorlunda.

    Vi kom till platsen, ett antal baracker uppställda i något industriområde i Malmö. Man kunde välja mellan hundratals väskor som låg slängde på ett bord. Alla var mycket väl använda, alla kostade 15 kronor. Det var svårt att välja men till sist grep jag tag i en mycket härjad, sliten, vacker och så klart tuff, konduktörsväska.

    “Är du glad för din väska?” sa mamma i bilen. “Ja, jätteglad, tack för skjutsen” sa jag.

    När vi kom hem kände jag det direkt. Inget hade ändrat sig egentligen. Allt var som innan. Resan och köpet hade varit en parentes i en tung tillvaro som inte skulle ta slut på rätt länge.

    Och då använde jag inte längre konduktörsväskan.

3 Responses so far.

  1. Torbjörn Nilsson skriver:

    Åh, vilket hemskt, underbart och drabbande stycke liv! Mest hemskt och drabbande. Strupen snörps åt av förtvivlan och sorg.
    Tänker på syrran och att vår pappa dog på hennes 16- årsdag. Jag hann i a f bli 20 och flytta hemifrån, men tids nog hann tragiken fatt mig. Ja, den hade kapslat in sig obönhörligt i mitt inre och skuggade varje pulsslag.
    Tänker också på Nora Krugs “Heimat”, där hon låter olika föremål och deras beskrivning bli en viktig del av berättelsen. Har du läst den?

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej, Tobbe! Jag såg din kommentar först nu. Jag har inte läst den boken. Den borde jag nog läsa! Tack för tipset!

    • Torbjörn Nilsson skriver:

      Ja, jag tror du blir nöjd! Just börjat med Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, eftersom du skrev gott om den. Den är fin att läsa och formatet är tilltalande och behändigt.