”Araben, som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers, kan liknas vid en avfallsprodukt.” Så inleds Pooneh Rohis roman som gör starkt intryck på mig.
Vi följer en ung kvinna, jagberättaren, med henne partner Peter, hennes mor, och mer dolt, hennes far och bror. Vi följer också en man, han som kallar sig avfallsprodukt. Araben som inte är arab.
Den unga kvinnan håller på att söka en doktorandtjänst, ivrigt påhejad av sin mamma som är angelägen att dottern ska göra akademisk karriär. Hon har en relation till den snälle, mjukögde Peter som redan på en av deras första dejter talar om att han vill ha barn tidigt. Hon känner starkt behov av att vara rätt klädd, ha en lägenhet i Stockholms innerstad med trägolv, ja, att bli en hipstersvensk, definierad rätt långt bort från den iranska tillvaro hon lämnade som liten. Och – hon vill inte ha barn vilket styr henne (och även hennes berättelse i boken) i väldigt hög grad.
Hon känner längtan efter tillhörighet i det svenska, samtidigt som hon är ständigt medveten om den lurande rasismen och sin känsla av utanförskap. På en fest träffar hon en kille: ”Det är skillnad på folk som du, som pratar svenska utan brytning. Jag menar du är precis som jag. Men de andra som kommer hit och låser in sina döttrar och tvingar dom att gifta sig och allt det där, varför ska vi ge bidrag till dom?”
Är hon glad att hon får folk att känna att hon är som en infödd svensk, att hon, som hon säger på något ställe, tas för att vara adopterad? Hon befinner sig liksom varken här eller där, inte hemma riktigt i det iranska, osäker i det svenska. Hemlös.
I intervjun med Malou kan du se att jaget i boken ”Araben” har mycket gemensamt med författarens bakgrund och liv.
Den andra karaktären i boken, fadern, har en historia som även den känns väldigt trovärdig. Inte nog med att svenskarna inte fattar att han inte är arab, utan pers, han har dessutom mist all sin värdighet i det att han lämnat Iran, ingenjörsutbildad, men också politiskt aktiv vilket omöjliggör ett fortsatt liv i hemlandet. Han kommer till Sverige, hans examen godkänns inte här och sedan är det svårt att få eller behålla ett jobb. Det är sorgligt, han tappar liksom allt.
Vi följer honom där han sitter på pendeltåget ut till sin lägenhet i förorten. Han tänker på tiden i Iran, tänker på sin familj och hustru som inte längre vill leva med honom. Lämnat sitt hemland. ”Han var en annan här. En annan slags man. Han hade tappat något, lämnat något väsentligt kvar i det andra landet, förlorat det någon gång under bussresan över bergen.”
Det är en omtumlande läsning, den här boken. Den beskriver bland annat hur den de invandrade, i brist på bättre ord, känner sig hopbuntade: ”Det är inte rättvist att de vita bara representerar sig själv medan du representerar mig och dig och min morsa som blir rasistiskt bemött på jobbet”. Så tänker jaget när hon tittar på busschaufförens svarta hårkrull.
Att inte bli sedd utan bli betraktad genom ett gruppraster som läggs på en.
Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den ger oss en inblick i hur det är att vara invandrad bland svenskar. Jag kände också igen mig någon gång, blev påmind om killen som sa, när jag på en fest som 16-åring berättade att jag är jude: ”Det gör inget, det syns inte”. Jag minns att jag tänkte att jag hade velat se mer judisk ut.
Den här boken kom till mig via läsning av Rohis senaste bok, ”Hölje”, en bok som jag tyckte var rätt ansträngande bok att läsa då den handlar om en mor som har svåra känslor efter att hon fått sitt barn. Hon kan skriva Pooneh Rohi, men jag tyckte nog att ”Araben” gav mig mer tankestoff. Boken finns i pocket. Det är en 30-årig debutant som skrivit den vilket i sig är en bedrift. Och sedan fångar hon något angeläget för oss alla att läsa om.
Känns som en bok, som jag också skulle ha stor behållning av att läsa, men jag nöjer mig med din kärnfulla presentation tills vidare. Detta med hemlösheten verkar vara universellt. Jag har alltid känt mig hemlös i världen, (och samtidigt länge som världens självklara centrum, trots ( eller tack vare?) att jag är ”ursvensk”.
Sakta bygger jag ett hem i mig själv och försöker omfatta att den plats där jag nu befinner mig alltid varit ”min”. Att jag sätter citattecken kring ursvensk och min är väl också tecken på (en nyttig?) hemlöshet🤔
Ja, alla kan känna sig hemlösa, infödd som invandrad. Men det är fint med dokument som visar just hur den här hemlösheten ser ut, beroende av vilken kultur man lämnat och vad man förlorat. Hälsa hem (vi kan väl skoja vid det här laget, Tobbe).