• Pappa

    Posted on april 19, 2021 by in Konst och kultur

    Min pappa dog när jag var knappt 17 år, efter några års sjukdom. Det blev ingen annan fadersfigur efter det trots att min mor snart skaffade en ny partner. Nej, det har varit ett inre sysslande och sökande efter den pappa han var då han levde som jag nött och blött inom mig.

    Han var en sträng man, en rätt ombytlig sort vars växlande humör lärde mig konsten att läsa av stämningar tidigt. Han hade mycket humor, var oerhört musikalisk och konstintresserad men hade också en fallenhet för det dystra och inåtvända vilket skrämde mig som barn.

    Men vi hade en kontakt i stunder. Och kanske på grund av den oregelbundenhet och osäkerhet som fanns i kontakten så kom jag att värdera de stunderna högt. Det kunde vara framför en tavla, när vi sjöng en sång tillsammans eller när vi promenerade till bussen en vacker vårdag.

    Diabilder från min barndom har jag berättat här om förut. Jag har nu i några månader målat några av de bilder där pappa finns med som betyder mycket för mig. Den första har jag redan visat här i Jahaja:

    Som jag berättade tidigare så är detta från ett foto från 1953, när jag var 1 år. Jag gläds över närheten i vårt möte denna sommar. Det var stort att måla den här första bilden. Jag kunde helt plötsligt minnas pappas doft, känna hans hand på min axel, tyngden av den. Och faktiskt känna hans blick.

    Den här andra bilden heter Kontaktyta. Pappa tog ibland bussen till sin tandläkarpraktik och den bussen gick nära min skola, Mellanheden. Det var stort när han sa att vi skulle ha sällskap, både lite läskigt och spännande. Jag var nog rädd att vi inte skulle kunna prata med varandra samtidigt som jag hade ett stort behov just av detta. Här står vi på gräsmattan utanför vårt hus och ska just gå iväg. Det finns ett avstånd men också en självklar närhet mellan oss. Och det är väl en del i den bild jag tecknar av vår relation. Den här bilden berör mig starkt.

    Den här tredje bilden kallar jag Mockajackan. Ibland tog vi bilen till Frostavallen. Det var det vintrigaste vi gjorde i vår familj, med ett föräldrapar som hade ett mycket ljumt intresse för svensk natur. Här är pappa, åter igen med käpp. Med ett karaktäristiskt kroppsspråk som jag också kan se hos min bror, står han och tittar ut. Det var snö då men jag har gett honom lite vår.

    Det har varit så oerhört spännande att måla pappa, en uppenbarligen högt älskad person även om det fanns svårigheter i relationen: en så djupt känd gestalt att målandet varit nästan som att måla i blindo.

    Nu funderar jag på den här bilden:

    Här står vi just och sjunger! Kolla in den blicken jag riktar mot pappa! Jag tror att han var min första kärlek …

2 Responses so far.

  1. Jag säkert är det så! Sista bilden visar att den var besvarad i den stunden. Och blev förevigad. Det blir t o m ett stråk av varm kärlek över till mig och förhoppningsvis andra betraktare!
    Sen vill jag verkligen säga att ditt konstnärsskapande har utvecklats fint under de år jag följt det. Jag blev berörd från början och det har fördjupats. Dina bilder har en realism och känslostyrka, som ger dem både bredd och djup. Hoppas verkligen jag får möjlighet att se dem i framtida utställning!
    Till sist: Jag hoppade till redan inför inläggets rubrik, eftersom mitt nästa inlägg ska bli just “Pappa”…

    • Eva Nygren skriver:

      Hej Tobbe, igen. Efter den senaste genomgången av Jahaja får jag inte längre mail när det kommer en ny kommentar. Så dina förra kommentarer såg jag först igår. Tack också för dem! Så glad jag blir över det du skriver om mitt målande, det betyder väldigt mycket. Det realistiska stråket är rätt nytt för mig och jag vet inte vad detta landar i fortsättningsvis. Så intressant det ska bli att läsa din pappatext!