Jag läser ditt ansikte som en bok

Nej, detta handlar inte om facebook, ett projekt som jag mer eller mindre ofrivilligt (inte helt sant kanske) ramlat in i och blivit deltagare i. Någon bjöd in mig och vips, med några tangenttryckningar, så hade även jag en annan sorts ansikte utåt. Nu har jag tolv facebookvänner, ingen är i min ålder, två är mina barn.

Nej, jag tänkte inte kritisera facebook som verkar vara en riktig hit bland generationen yngre än den jag själv tillhör. Jag menar, vem är jag att döma som har tagit mig an att skriva i den litterära genre som just nu verkar ha sämst rykte. ”Såpoperans efterträdare” skriver tidningen Journalisten om bloggen som genre. Men vad vet de, har de till exempel läst JAHAJA. Forum?

Nej, jag ska inte skriva om facebook eller bloggar, utan om ansiktet som något som kan läsas av.  

Ja, om ansiktet som kan säga mer än tusen ord i en text, som om vi om vi lär oss att vara känsliga för det som sägs i våra medmänniskors ögon, munvinklar, näsborrsryckningar, pannveck, ansiktsböjningar, för att inte tala om nedslagna blickar eller blickar riktade ut mot fjärran istället för emot oss, kan få veta mer än det som kan skrivas i en text eller ens benämnas i ord alls. Vi kan läsa av, ibland felaktigt också läsa in, när vi med öppet sinne ser på ett ansikte. När vi ska beskriva det vi gör måste vi dock ta till ett metaforiskt språk: Vi säger att vi läser, det vill säga som att vi avkodar som vid textläsning där bokstäver och ord skapar sammanhang. Det finns inte ett eget ord för denna sorts avkodning och tolkning som ansiktsläsning är.

Kanske är det därför vi så kan njuta av att lyssna på människor. För vad de än säger, så säger ändå ofta ansiktet något mer, ibland sannare, ibland något annat än det munnen uttalar. På så vis blir lyssnandet något som går in både genom öron och ögon och tolkat via olika delar av hjärnan. Det blir en mer komplex upplevelse. Om man är öppen för den.

En vacker bok är ansiktet. En som kan läsas om och om igen. Ansiktsboken.

Den gröna tråden

Vi svensklärare vill gärna påtala när texter saknar en tydlig röd tråd (varför heter det just röd tråd, förresten, borde det inte heta rak eller knutfri?). Kanske är den inte helt klarröd i min text ovan. Som en grön tråd genom mina texter här i forumet går i varje fall mina rapporter från promenader som jag gör i min närbygd, i Dalby. Skolåret har åter startat och min lediga onsdag är ett mycket uppskattat inslag i en annars riktigt fullmatad arbetsvecka på skolan.

Idag har jag varit ute i strålande solsken för att njuta av septemberljusets lite lägre fall och årstidens mörkare skuggor. Björkarna står vackert svartvita nere vid gamla Siporexfabriken där det också numera finns ett litet Dalby-Idéon, företag som har kontor och verksamhet i byggnader utmed gamla Veberödsvägen. Här i området ligger en äldre villor som jag tycker borde vara mycket attraktiva med tanke på läget men säkert ofta är i behov av renovering.

Det är så helt tomt när jag går ut på mina promenader. Förutom i företagsområdet nämnt ovan är det helt dött, bara katter promenerar i solen och en enstaka hundägare. Med hund, alltså. På vägen hem går jag in på Arnes kakbod, Dalbys stolthet vad gäller konditorivaror. En citronmazarin blir dagens val.

Om du vill se fler av mina foton så gå klicka här:  

Andra bloggar om: Ansikte, läsning, Dalby

Relaterade bilder: