Osnygg

För mig har det här med att vara snygg inte varit så problematiskt som för Åsa Linderborg, Anne Heberlein, Amelia Adamo och några till. Dessa känner och har skrivit om hur åldrandet inneburit en känsla av förlust av skönhet som varit svår att bära (läs texterna om du vill veta hur!).

Min pappa sa ofta ”du är inte vacker men du är sällsynt”. Det här fastnade och jag tror att jag levt med känslan att det är viktigare att vara unik utseendemässigt (vilket vi ju alla är) än att vara vacker. Min fars ord var min lag! Jag tror jag fann stor tröst i det när jag som barn och ung jämförde mig med andra utseendemässigt.

Men just nu får jag säga att jag är mer sällsynt än vanligt. Och definitivt inte vacker! Jag går igenom en behandling för något som heter aktinisk keratos, en sorts hudförändring eller solskada som jag haft återkommande genom åren och säkert fortsatt kommer att få. Behandlingen är en sorts cellgift och man sätter på salvan i fyra veckor. Efter någon vecka eller så bildas sår på de ställen där det finns hudförändringar. Just nu är jag rätt osnygg. Och kommer vara säkert en månad till.

Kan jag lära mig något av detta, kan jag göra denna rätt jobbiga erfarenhet till något användbart? Jag funderar över detta.

Samtidigt målar jag på ännu en bild på pappa och mig. Den bygger på ett foto taget förmodligen av min mor sommaren 1962, tror jag. Pappa och jag sjunger en kuplett som han lärde mig. Jag tycker så mycket om herrar, sjunger jag. Sedan sjunger pappa ”jag tycker så mycket om damer”. Det är han som sjunger. Bilden är så svår att måla. Jag är så upptagen av den och det och att måla och att det är trixigt och vansinnigt kul och spännande och något jag gjort hela livet och jag lyssnar på musik under tiden och tänker på alla barnbarnen som gillar att sjunga som jag och som gillar att måla med farmor/mormor och en sån fin jul det blev trots allt och …

Så funderar jag inte mer över den saken. Livet är större än mitt ansikte! Yes!

Relaterade bilder: