-
Upp till kamp?
Posted on september 12, 2007 by Eva Nygren in Konst och kulturTV-serien Upp till kamp väcker en hel del känslor hos en född 1952. Första avsnittet gjorde mig rätt besviken. Jag tyckte det gavs en förenklad bild av snarare typer än individer som kändes äkta. Det svartvita fotot som skulle ge dokumentärkänsla kändes påklistrat. Men serien väckte också många känslor och minnen från den tid då jag var 15-16 år.
För mig var det främst musiken från de åren som jag minns: Protestsångarna, Dylan och Peter, Paul and Mary som sjöng vid Martin Luther Kings anföranden i Washington, Joan Baez. Men också förstås megagrupperna Rolling Stones och Beatles.
Andra avsnittet som sändes i måndags gav mer och gjorde mig också väldigt uppskakad. Tommy, från gruppen Tommy and the Heartbreakers, med hans kärlek till USA, landet där all den fantastisk musiken kom ifrån, återvänder till Sverige och har uppenbarligen inte bara hört en massa bra musik, han har också varit i nära kontakt med drogscenen. Hans dragning in i drogvärlden porträtterades mycket övertygande och jag tror att alla som har någon aning om hur heroinberoende fungerar, antingen av egen erfarenhet (så är det inte i mitt fall, tack och lov) eller på andra sätt vet att det är just så fasansfullt och destruktivt.
Samtidigt så kan jag tycka att varför lägga så mycket fokus på den delen av storyn? Hur många var det -68 i Sverige som hamnade i heroinberoende? Självklart kan inte Birro vara ansvarig för att skapa en representativ bild för en hel generation men det handlar till syvende och sist om avvägningar.
Nej, då tycker jag att porträttet av Rebecka är mer rimligt. Hon är intressant. Hon kommer från en arbetarbakgrund och modern har fått göra stora uppoffringar för dotterns skull för att hon ska kunna studera. Rebecka säger inte så mycket, hon iakttar och hon är den som till sist försöker hjälpa Tommy. Det är ett mer välavvägt porträtt. Jag blir påmind om det jag har läst i Kerstin Thorvalls intressanta självbiografiska roman När man skjuter arbetare som också gestaltar klassresans problematik, om än på ett helt annat sätt. Det är för övrigt en bok som jag rekommenderar.
Det finns flera starka överdrifter i porträtten: Lena, sångarflickan, har en pojkvän, fyrkantigt spelad av David Dencik, som ger ett nidporträtt av en FNL-are, fundamentalistisk, humorlös och lagd åt fri-sex-hållet i sitt kollektivboende. Jag vet inte, det blir bara för mycket och så övertydligt. Jag suckar.
Samtidigt känner jag igen mig, och blir påmind. Jag blir påmind om en anda, en känsla som jag minns, det gamla ska bort, ja, bara du-reformen som också var ett utslag av att nu ska vi inte längre bara acceptera indelningen i överklass och underklass, så tydligt manifesterad i tilltalsorden. Jag minns Vietnamdemonstrationerna och de häftiga politiska diskussionerna på mitt gymnasium i Malmö. Det fanns de som var mycket blå och de som var mycket röda.
Och – så fanns det en massa som inte var vare sig det ena eller det andra och som kände sig väldigt främmande och ängsliga i den politiserade atmosfär som växte fram. Människor som när de ser serien idag nog ännu mer ännu mindre än jag känner igen sig i Upp till kamp.
För i stort var det som beskrivs i serien ett storstadsfenomen, ett universitetsstadsfenomen och något som förekom bland ett fåtal. Det var också något som var mycket problematiskt för några av oss. Jag minns mycket starkt och blir påmind om när jag ser serien, hur det var efter min återkomst från en fyraårig utlandsvistelse i Israel. Jag var 19 när jag reste, 23 när jag kom hem, förändrad av de erfarenheter jag hade haft. Mina möten där, bland annat med amerikaner och sydafrikaner, hade gett mig andra perspektiv. De unga amerikanarna oroade sig för jämnåriga som kunde bli ”drafted”, inkallade till armén. Det var ju inte en ”option” för alla att desertera. Att desertera innebar att i många år leva i exil, avskuren från dem där hemma. Att delta i kriget var något de unga amerikaner jag träffa djupt fruktade, och de skämdes för sitt lands krig i Vietnam. Sydafrikanerna hade vänner hemma som arbetade mot apartheid. Båda dessa grupper kände paradoxalt nog, trots bittra erfarenheter i sina hemländer, mycket mer för sina hemländer än vad jag gjorde.
När jag återvände till Sverige och Lund hamnade jag i en kultur där det var ett tecken på borgerlig bakgrund (som jag så visst hade) att man inte tog av sig skorna när man gick in en lägenhet, och faktiskt suspekt att ha en borgerlig bakgrund alls. Det var mycket finare att ha arbetarbakgrund. Denna dogmatiska syn på människor var självklart inte alls total men ett starkt inslag i akademiska vänsterkretsar i Lund.
De flesta av oss befann oss nog någon annanstans än de unga i TV-serien, även om många av oss kan känna igen brottstycken och detaljer. Vi är många som kan känna igen en ton, en form, ett stycke musik, en detalj men som helhet känns det för grovt. Men kanske blir det så när den närliggande historien porträtteras – det känns aldrig helt rätt.
Läs Håkan Arvidsson och Rakel Chukri i måndagens Sydsvenskan. Intressant!
Andra bloggar om: Upp till kamp, 60-tal, förändring, du-reformenRelaterade bilder:
Jag kände mig tvungen att titta på de två avsnitt av ”Upp till kamp” som visats hittills fast de som befarat väckte obehagliga minnen av stämningen i landet på 60-talet och framför allt 70-talet.
Kanske saknas det en eller annan vinkling, kanske framhålls ett eller annat lite för mycket men som helhet tycker jag serien hittills ger en rätt god bild av typiska 60-talsfenomen. I varje fall där jag vistades. Jag läste till exempel sociologi i Stockholm under studentrevoltens år 1968 och det var inte lätt om man som jag hade svårt att förstå det fina med kommunismen.
Stämningen på universitet var faktiskt ungefär som i TV-seriens föreläsningssal. Plötsligt hade det blivit studentdemokrati och kurslitteraturen förändrades radikalt. Jag har läst både Marx, Lenin, Marcuse, Bakunin och allt vad dessa tokstollar hette som kurslitteratur! (Nåja Marx var ju inte så tokig, han ägnade sig trots allt åt en del faktainsamling)
Nån färdig trebetygsuppsats blev det nu aldrig, det var helt enkelt omöjligt att stå ut i det politiskt unkna klimatet. Tala om repression!
60-talet hade trots allt en kvardröjande stämning av 50-talets framtidsoptimism. Men det blev värre. Om det genompolitiserade 70-talet finns inte mycket gott att säga. Fula frisyrer, fula kläder, ful design, kanske ful musik också, jag vet inte för jag höll för både öron och ögon för att stå ut.
Så nog har mycket blivit bättre sen dess. I varje fall aningen mindre ensidigt och instängt.
Håller inte med dig angående Birros ”avvägningar”. Nu var jag visserligen inte med när det begav sig men vågar hävda att det inte spelar någon roll.
Du gillar inte Tommys historia. Jag tycker den är den första i serien som verkligen berör. Scenen med den stränge arbetande fadern som går in i sonens knarkarkvart och chockeras, berörde mig mest. För ett ögonblick undrar man (just som en son kan undra inför sin pappa) hur fadern ska reagera – med ilska, sorg, eller ömhet? Gråten i bilen utanför kändes sann och förmedlade väl faderns kluvna och starka känslor av vanmakt, kärlek och ilska.
Tommys historia är den som inte enbart följer schabloner – arbetarkillen som osvikligt och högst aktivt stödjer USA också i motgång, som vågar drömma om och leva ut ett liv långt från hamnen i Göteborg. De andra porträtten kan kännas lite stela men hos Tommy får vi i närbild följa ett dramatiskt, annorlunda men ändå realistiskt öde.
Rebeckas historia tycker du är mer trovärdig. Jag tycker att den är lite överdriven och forcerad. Birro låter modern säga ungefär: ”Tänk att en tvätterskas dotter kan bli barnläkare. Det är allt en fantastiskt land vi lever i”. Jag tycker för mycket av författarens åsikt och tanke skiner igenom där som på andra ställen. Dessutom finns det väl ändå extremt få barnläkare från tvätterierna, ens på 60-70-talen i vårt förlovade folkhem.
För mig som läkarstudent var det roligare att se scenen där den äldre läkaren tröstar Rebecka efter att en patient dött. En scen som är lågmäld, trovärdig och där en rörande och nästan ”dostojevskisk” människotro lyser igenom, när stereotypin ”cynisk överläkare” byts ut mot en varm och nästan blödig farbror.
Till skillnad från Johan Croneman i DN som var helt lyrisk över seriens jämnt höga kvalitet tycker jag att serien är slående ojämn, med en del imponerande skådespel och starka scener men också många tillfällen där konstruktionen och de politiska pikarna och försöken till sån där åtråvärd ”komplexitet” blir alltför uppenbara.
Ja, vi ser olika men också lika på saker och ting. Jag tycker att historien om Tommy tar för mycket plats. Kanske beror det på att jag blir så fasansfullt berörd, det beskrev jag nog i min post. Faders sorg i bilen när han sett Tommy däruppe var också mycket skakande och berörande. Men varför gjorde han inget, kan man undra?
Vi tycker olika om Rebecka. Jag uppfattade moderns kommentar om det fantastiska Sverige som levererad av en som trodde, men skriven av en som ironiserar. Så därför tyckte jag att även den scenen var väldigt lyckad. Moderns stolthet var också något gott, för man kan tänka sig hur det kändes för henne. Jag gillade också väldigt mycket den korta scenen med den äldre läkaren.
Jag håller med dig om att serien är ojämn. Vet inte om jag kommer att titta på måndag, det var så svårt att se Tommys nedgång och jag fruktar, hans fullkomliga fall. Har du läst Sydsvenskan?
Börje: Det var verkligen intressant att läsa om dina minnen från universitetstiden i Stockholm och din känsla av repression. Det vittnar ju återigen om hur olika infallsvinklar vi har och minnesbilder som är helt präglade av våra individuella upplevelser. Det man upplevde under ungdomsåren har präglat en djupt.
Kanske har du rätt i att Birro ironiserar vad gäller tvätterskans tro på Sverige. Så länge man inte sett hur det går för Rebecka är det kanske lite svårt att veta. Men som scenen var gjord nu tyckte jag att hon verkade få stå oemotsagd och idealisera. Och så stördes jag lite av att hon just var tvätterska, ensam kvinna, lägsta tänkbara kanske i samhällspyramiden. Kändes just forcerat.
Läste Sydsvenskans två synvinklar på serien men tycker det är synd att de, liksom du, bedömmer kvaliteten utifrån hur rättvisande eller pliktskyldig bilden av 68-epoken är. För mig spelar detta liten roll; därav min åsikt att tittarens ålder gör detsamma. Som med all annan konst är väl gestaltningen snarare än reproduktionen intressant. Men jag ger verkligen Rakel Chukri rätt i att det är en söndersnackad tidsperiod – 40-talisternas navelskåderi och 40-talisternas barns fascination för föräldrarnas politiska hjältedåd i haschdimmorna tycks aldrig ta slut. Konstigt nog, för vi lever nog i en mer politiskt dynamisk era nu egentligen. Internationellt sett i alla fall.
Som åsyna vittne (och lite aktör i) av denna epok bör jag kanske ta till orda.
Min bild är likartad Adams. Jag tyckte först att serien var en ganska billig skildring av schablonbilden av 60-talet där dessutom kronologin rördes ihop. Radikalismen kom t ex in för tidigt.
Men så småningom tog människorna form och skapade ett intresse för fortsättningen. Det höll sig genom andra avsnittet där vi flyttat in i den radikalism som väl främst präglade det tidiga 70-talet.
Visst har jag andats in haschdimmor några gånger och diskuterat Marx tankar (som jag fortfarande är ganska imponerad av). Men jag upplevde tydligt den här tiden som styrd av samma borgerliga besserwissrar som styrde Konservativ Skolungdom några år tidigare. Det var åtminstone delvis exakt samma personer, medan de genuina arbetarna stod tveksamma eller avstångstagande. Själv hörde jag till de tveksamma. Jag kunde köpa en del av vänsterns bedömningar men inte att skrota demokratin till förmån för partielitens diktatur. Jag var intresserad av analysen men kunde inte acceptera lösningar som proletariatets diktatur.
Det fanns extremister men det var ovanliga även då. Jag vistades en gång en natt i ett kollektiv i Nöden i Lund där man delade allt, t o m kläder. Det fanns bara en klädpåse! Dock beviljades jag lyxen att sova ensam i vattensängen med tjejen som jag raggat upp (eller om det var tvärt om?).
Liksom Börje läste jag sociologi under dessa år (det var ingalunda originellt, i Lund fick man hyra Skanidabiografen för att få plats med alla nybörjare 1969)och förstår vad han skriver om.
Det fanns ett hårt grupptryck och en fanatism / frasmakeri som ”sålde” bättre på löpsedlar och i debattidskrifter än intelektuellt hederliga resonemang. Vad Marx hade sagt 1861 eller Lenin 1907 var viktigare än allt som hänt senare! Man till man emellan kunde emellertid tveksamheten vädras, tycker jag mig minnas. Alla hade vi ju en fot i Svensson-samhället också.
Vi gillade popmusik som inte var progg, vi intresserade oss för kommersiella saker som kläder och idrottsstjärnor.
I Birros serie glöms sådant och då blir den här epoken väl renodlat skildrad, men så är det väl med dramatiseringar.
Som så många andra smög jag ut bakvägen ur denna värld och fann en plats i det vardagliga ”folkhemmet”. Men visst fanns det många som gick under bland haschdimmor och kanyler. De hade kanske ingen reträttväg?
Hej Eva,
tack för ditt mail. Jo nog har jag lite tid över för allt det där på 60- och 70-talet. Jag är lite äldre än du. 1968 var jag 25 år och hade redan tillhört vänstern i 5 år. Jag studerade i Lund och engagerade mig i alla existerande grupper från Sydafrikakommitten till Clarté, så det är klart att i mina ögon var det politiken som spelade roll. Men även musiken naturligtvis, men den gjorde det ikraft av att den hade mer eller mindre tydliga kopplingar till politiken. Knarket fanns naturligtvis men det var verkligen en marginalföreteelse. Av alla de människor jag kände och jag kände de flesta på den tiden fanns det på sin höjd en handfull som nyttjadedroger. Spriten var i så fall ett långt allvarligare problem. Ivardagslivet var ungdomen utomordentligt präktig. Serien lägger ett göteborgsperspektiv över hela rörelsen och det leder också fel. Göteborg var apart under denna period och sågs av de andra universitetsorterna och vänsterrörelserna över axeln. Det blev annorlunda senare när KFML (r) bildades. Då blev Göteborg centrum för den mest vulgära dogmatiken. Lund var i detta avseende alltid mindre dogmatiskt än resten av Sverige, mer intellektuellt och mer öppet. Jag tror att det bl.a. hade att göra med att Zenit-gruppen hade sitt säte i Lund och omkring den spreds en tämligen fri diskussion.
Idag, så här 40 år efter, är det svårt att förstå hur vi kunde lägga sådan möda på att dra alla dessa politiska demarkationslinjer och uppfinna alla konspirationsteorier. Det hindrar emellertid inte att jag alltid sett och fortfarande ser vänsteråren som mitt livs stora äventyr.
vänliga hälsningar
Håkan
P.S. Det var en fin hemsida du gjort! D.S.
Att vi lever i en mer dynamisk period nu internationellt är nog sant, dock inte mindre oroande som sådan! Kanske är det inte så konstigt att du som ung vuxen ser mer saker och ting ur Rakel Chukris perspektiv än Håkan A:s. Jag håller dock helt med dig om att gestaltningen är det viktiga. Helt. Och den har varit bitvis bra, bitvis mindre bra. Jag har gillat Tommy, och tycker hans historia är intressant. Lena, med jättebrillor, mindre. Etcetera. Sedan är det intressant att se glimtar ur denna epok även om jag inte var med vare sig på barrikaderna eller i Göteborg. Jag tror dock att vi alla som var unga då, har det med i vårt bagage på något sätt, den stämningen som var då, på gott och ont.