• E6:an, Emmylou och Daniel Lanois

    Posted on september 16, 2007 by in Konst och kultur, Resor

    De senaste månaderna har jag har haft anledning att göra många resor på motorvägen mellan Helsingborg och Lund. Tro mig, det har inte varit några resor med flyt. Byggarbete på sträckan Borgeby-Lundåkra har gjort denna hårt trafikerade men normalt snabba vägsträcka både farligare och långsammare. Speciellt i rusningstid.

    Att ligga inklämd i en bilkö är aldrig roligt när avståndet till bilarna bakom och framför är bara några meter. Om bilföraren bakom en dessutom tror att han (jo, det är i 99% av fallen en man) på något underligt sätt, bara genom att köra tillräckligt nära mig, kan få bilen framför mig att köra fortare, etcetera, etcetera, då uppstår vissa stress- och panikkänslor. Men ni känner säkert alla igen det.  

    Vad göra? Jag använder mig av varningsknappen, trycker på varningstriangeln när bilen bakom mig ligger för nära. Det funkar ibland. Restiden gör jag roligare genom att lyssna på musik.

    De senaste veckorna har jag  lyssnat mycket på Emmylou Harris Wrecking Ball, en skiva som jag först stiftade bekantskap med genom att Adam hade spelat in Going Back to Harlan, ett av spåren på skivan. Att han valde just denna berodde på att den är skriven av tidigare JAHAJA-hyllade Anna McGarrigle.

    Bekantskapen med Emmylou var ny för mig. Detta är en oerhört mångsidig artist, med många strängar på sin lyra (i själva verket en gitarr) och en underbar röst, säker och med ett rasp som ger den en sådan personlig prägel.  Emmylou har fått tolv Grammys och har gett ut ett stort antal egna skivor. Hon har samarbetat med de stora, Dylan, Neil Young, Linda Ronstadt och Dolly Parton, och många andra.

    När jag har kört där på E6:an så har speciellt ett spår på Wrecking Ball gjort intryck, en låt som heter Blackhawk. Den är så skön och förs fram med ett härligt ös av gitarrer och Emmylous underbara känsliga röst. När jag lusläser skivomslaget, som vanligt skrivet för folk med förstoringsglaset ständigt i handen, eller en ålder på -40, ser jag att den är skriven av Daniel Lanois.

    Daniel Lanois är ett namn som jag först uppmärksammade i samband med att jag lyssnade in mig på Dylans Oh, Mercy, i mitt tycke ett av Dylans absolut starkaste album. Det var först efter att ha hört den skivan ett stort antal gånger som jag insåg att styrkan i albumet faktiskt också vilar på den skickliga musikaliska produktionen. Och den är Daniel Lanois. Jag har sedan sett mannens namn återkomma i många lyckade musikaliska sammanhang och förstår nu hur begåvad denne kanadensare är (ett namn som jag missade när jag i en nylig post radade upp bra kanadensiska musikmänniskor). Lanois är inte bara producent (han har jobbat med de verkligt stora, U2, Peter Gabriel, etc), han är alltså också låtskrivare och musiker och tycks vare oerhört uppskattad i branschen.

    Emmylou gör något med Lanois sång Blackhawk som han inte lyckas med själv när han sjunger den. Samma upplevelse hade jag när jag första gången hörde Jeff Buckley sjunga Cohens Hallelujah. Plötsligt kändes sången rätt tolkad.

    Om du vill bekanta dig med Emmylou så finns det mycket att välja på – jag kan rekommendera Wrecking Ball, och jag vet att många som kan mer om henne än jag ser detta album som ett av hennes främsta. Daniel Lanois och hans underbara sång The Maker kan du höra med honom, Emmylou Harris, Daryl Johnson och den fantastiske trummisen Brian Blade här. Texten finns här:

    Andra bloggar om: E6, Emmylou Harris, Daniel Lanois

2 Responses so far.

  1. Recensenten skriver:

    Du har blivit recenserad. Se http://blogg.aftonbladet.se/18173/perma/553123/