På många sätt är jag lyckligt lottad. Men idag tänker jag på ett speciellt sätt som lyckan stått mig bi: Genom att låta mig växa upp under en tid när det producerades så mycket bra musik: Simon and Garfunkel som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, Beatles förstås, Bob Dylan så klart, och Leonard Cohen, så nära, Joan Baez, ja många, många är de.
Jag har en lista på Spotify med mina gillade låtar och när jag nu för första gången på flera dagar på grund av den hetta som legat över Dalby tar en promenad i ett ny-blött närområde, då är det med lurar i öronen och jag börjar nästan gråta av glädje när jag hör en del av låtarna och tänker, ja, så lyckligt lottad jag är som hörde detta när jag var ung och sög i mig text och ton och det är nu en massa, massa låtar som är lagrade i huvudet.
När jag hör ”Norwegian Wood” då vet jag varje vändning, varje ton, varje rad. När jag hör ”The Only Living Boy in New York” är det samma sak, och jag får hulk i halsen av att jag blir så rörd. Paul Simon, ja, du har fått priser men du borde också få något ännu bättre än alla de du fått – du borde få Jahajapriset för din musikalitet, påhittighet, genialitet och så vidare. Det finns ett pris att hämta här i Dalby.
Vi hörde dig en gång i Lucca, en massa människor stod och lyssnade utanför det område där du höll en utomhuskonsert, någon dansade, ja, det var härligt. Det är det närmaste jag kommit dig IRL, så kom gärna på besök. Du ska få en Campari, det bör du gilla, det gör ju jag.
Vad gör musiken med oss? Den rör oss i hjärtat, går bortom orden, rör vid känslan som även bildkonsten kan för min del. Inte på samma sätt men liknande. Ordlöst. Känslopräglat.
Jag lyssnar också på klassisk musik, är uppfostrad med den, hade en pappa som tvang oss (tvinga, tvang, tvungit, väl?) att lyssna på Beethoven främst. Det gjorde mig nog rätt förtjust i Ludwig van men det är INTE som när jag faller ner i en låt av någon av de ovan nämnda — men även Willie Nelson när han sjunger ”The Maker” eller ”Breathless” med Nick Cave och hans dåliga frön. Det finns massor.
Massor. Jag känner mig lyckligt lottad.
Kul att du skriver om musik!
Ja, Simon och Garfunkel och sedan Paul Simons första soloskivor hjälpte mig verkligen genom tonåren och de första, svåra 20- åren! Som en bro över mörka vatten!
Såg och hörde senare Paul i Globen på 80-talet, men Lucca låter onekligen häftigare. Grämer mig över att jag aldrig gick på någon konsert med Leonard Cohen.
Numera gör min tinnitus att jag alltmer njuter tystnadens musik. Fast tyst blir det då tyvärr aldrig, men känner mig lyckligt lottad över att jag mestadels förmår glömma bort tinnitusen.
Hej Tobbe. Ja, kul att skriva om det som skänker så mycket glädje men också svårare att nå fram. Det är ju inte som med litteraturen att man kan berätta med ord om det som beskrivs i ord. Men musiken har betytt så mycket. Under några år tog jag sånglektioner och det fick mig att komma in i musiken på ett annat sätt. Tinnitus, jag har ett ständigt toabrus i öronen men inte så jobbig som din verkar vara.