Shakespeare, Åhlin och Galgut

Denna kalla söndag har vi varit på barnteater. Eller, på Sagohusets hemsida står det faktiskt att pjäsen är för hela familjen. Från 7 år. Så Mats, 75, och jag, 70, var lämpade. Resan till Melonia var det vi såg. Jo, den bygger på Per Åhlins film med samma namn. 

Vår granne Martin Brandqvist är musiker och skådis. Han spelar kapten Julgransfot och har dessutom skrivit musiken till pjäsen. En sådan talang! Han spelar sin kapten med övertygelse och glimten i ögat, och spelar flöjt, trummor och kanske även annat under föreställningen. 

Det är spännande det hela, det är roligt, vackert och ibland lite småläskigt. Absolut något för stora barn, som vi, och mindre rädda yngre. Fyndiga scenlösningar och ett mycket härligt och inkluderande slut! 

Precis som i Per Åhlins film så finns det en kamp mellan det onda och goda. Det är tydligt. Men det är en vacker uppsättning dessutom. Bäst tycker jag om sminket på Caliban, vars anblick nästan skrämmer mig – eller gör mig förtjust! Men alla är härliga, Prospero, Miranda, kaptenen. Ja, på de 75 minuter pjäsen varar hinner jag få kontakt med alla sju karaktärer. Ariel är också fantastisk, ja, samtliga är bra. 

Vill du läsa vad Sydsvenskan tyckte så klicka här. Pjäsen går en månad till och du får mycket för de 120 kr biljetten kostar. 

Och sedan har jag läst ännu en bok av Damon Galgut. Den här gången är det ”In a Strange Room”, min länk går till recension i The Guardian som hyllar boken. Romanen kom ut 2014 och är, precis som ”The Promise” som jag skrev om i min förra blockpost, en skakande bra bok. Den handlar om Damon som vi får följa på tre resor. Till Grekland, sedan i några afrikanska länder och sist till Indien.

Damon (som då även författaren heter) blir äldre under dessa tre resor. Han är ensam, han är orolig, måste resa, röra på sig för att bli av med en inre oro. Det här skildras med mycket undertext och samma hopp mellan någon sorts utanförperspektiv i tredje person och instick av kommenterar av ett ”I”. En liknande berättarteknisk teknik använder Galgut i ”The Promise”. Det är en omskakade bok, jag känner Damons ensamhet och svårighet att få kontakt. Den sista reseskildringen är annorlunda och omtumlande. Här har Damon en kontakt med en vän. Men det är en mycket olycklig vän. 

Han är ingen muntergök, Damon Galgut. Det säger han själv i den en timme lång intervju jag har sett på Youtube. Det är James Wood, recensent på The New Yorker (och lärare på Harvard så ni förstår vilken höjdare han är) som intervjuar och han kan ställa rätt frågor. Intervjun handlar primärt om ”The Promise” som fick Bookerpriset förra året men även ”In a Strange Room” kommer upp i samtalet. 

Om du har läst ”The Promise” och gillade den så är jag rätt säker på att ”In a Strange Room” också kommer intressera dig. Jag har reserverat ytterligare två böcker av Galgut från biblioteket. Jag har fått en ny favorit. 

Gillar du Coetzee? En liknande karghet i språket. Men mer ironi och ett alldeles eget stilistiskt språk. 

Har jag sålt in ”Resan till Melonia” och ”In a Strange Room”? Jag hoppas det!

Relaterade bilder: