”Intill vanvett, intill döden”

Boken ”Intill vanvett, intill döden” av Kirsten Thorup” som kom till mig som julklapp och nu blivit utläst, har gett en nästan plågsam upplevelse. För det 370 sidorna, utan kapitelindelning eller mer än någon enstaka styckeindelning, berättas i korta meningar nästan helt utan bisatser. Det är i sig ansträngande. Men det är själva berättelsen som ger mig plågan men som också binder mig till läsningen. Och det är en bok värd att läsa. 

Harriet som är danska och änka efter en Luftwaffepilot som stridit för Finlands sak under det så kallade fortsättningskriget, åker till München för att vila upp sig efter makens död. Året är 1942 och hon lämnar sina två söner på ett barnhem i Danmark. 

I München bor hon hos Gudrun Franke vars make Klaus, en hög militär inom Luftwaffe, kände Harriets man. Här finns två barn, Thor (rustikt nordiskt namn) och Alba. Albas öde är ett av de många hjärtskärande i boken. Hon är vad som då kallas efterbliven och vi vet vad nazisterna tyckte om denna grupp människor. 

I huset finns det först en Ludmilla, sedan en till. De hjälper till att passa Thor och de håller rätt på hushållet. Det visar sig att de här flickorna har andra namn men kallas så för att göra det enkelt för det nazistiska paret som ser flickorna som kommer från det då ockuperade Ukraina som varande utan mänskligt värde. Deras situation i hemmet är skakande och ett talande uttryck  för den människosyn som rådde under naziväldet. Att läsa om Ukraina och dessa flickors öden i dessa tider och inse vad det ukrainska folket fått utstå är omtumlande. Om användandet av kvinnliga slavarbetare från Östeuropa under andra världskriget kan du läsa här. 

Vi får följa Harriet och hennes egna tankar under fyra månader i det nazistiska Tyskland. Hon har en bakgrund inom gymnastikrörelsen och gillar ordning och reda, vackra kroppar och disciplin. Kanske det är ett skäl till att hon känner hon sig hemma i den nazistiska ideologin, parat med en väldig naivitet. 

Men Harriet har känslor. Hon påverkas av de människor hon träffar och det hon bevittnar. Vi följer henne i hennes tankar och känslor som växlar, fram och tillbaka. Hon är rädd men visar sig också ha mod, kanske mer än hon tror själv.

Ja, det är en svår läsning. Scener som är så hemska, så grymma men som också ger ett unikt perspektiv och en bild av hur fruktansvärd paranoia som måste utvecklats hos den tyska befolkningen i detta skräckvälde. Jag tänker väldigt mycket på Ryssland när jag läser den här boken, hur rädslan kan bli vardagsmat i en diktatur. 

Jag vet inte om jag säljer in den här boken? Jag känner mig kanske lite undrande inför karaktären Harriet. Varför lämnar hon sina barn på barnhem? Vilken relation hade hon till sin man? Det är liksom ett smalt perspektiv, nästan klaustrofobiskt, genomfört på ett imponerande konsekvent sätt av Thorup. Det är en stark och bitter sak, som fått genomgående lysande recensioner. 

Jag är glad att jag har läst boken, den har gett mig mycket att tänka på kring hur det är att leva i en diktatur där grannen kan skvallra eller den som verkar vara din vän visar sig vara den som anger dig till Gestapo. Återigen Ryssland. 

Det som också gör boken så stark är att den inte har en happy ending. Jag vet inte om Harriet har lärt sig något banbrytande. Hon är den hon är. 

Så? Hur gick det med insäljningen? Låt mig säga så här: Jag har läst i den varje dag sedan jag fick den. Det är ett högt betyg! 

Relaterade bilder: