-
P.O. Enquist och jag
Posted on maj 17, 2023 by Eva Nygren in Konst och kultur
Maj maj måne. Jag kan lura dig till Skåne.
Det började med att jag läste P.O. Enquists självbiografiska ”Ett annat liv”.
Första delen, om hans barndom, är oerhört gripande och vackert skriven. Han skriver om uppväxten i Hjoggböle i tredje person, ur barnets perspektiv. Andra delen, om hans professionella år och resor ut i världen, är intressant på ett annat sätt, kanske mer pragmatiskt skriven. Den delen leder till den sista som handlar om Enquists alkoholism, hur den yttrar sig, hur han förnekar den, hur han går i misslyckade behandlingsprogram, och sedan till sist, lyckas hålla sig nykter.
Det är en skakande bok som jag har med mig som inte många andra. Se gärna den fina intervjun som Daniel Sjölin gjorde, 2008, här. Den gav mycket.
Jag gillar att gå in i författarskap, låt oss kalla det att nörda, så jag lånade två av Enquists romaner, ”Magnetisörens femte vinter” och ”Kapten Nemos bibliotek”.
Magnetisören är en person som påstår sig kunna bota olika sjukdomar. Han kommer till en liten stad vid 1700-talets slut med ryktet kring sig att kunna, med hjälp av magnetism, kurera svårt sjuka. Läkaren i staden har en dotter på tio år som är blind. Meisner, som magnetisören heter, lyckas få henne att se igen. Men är det hans förmåga att fysiskt bota som hjälper henne eller är det hans förståelse av traumat som utlöst blindheten?
Det här är än väldigt intressant bok som kanske delvis på grund av när den utspelar sig påminner mig om ”Livläkarens besök”. Men kanske också för att det handlar i båda böckerna om två starkt karismatiska personer (båda romanerna bygger dessutom på historiska personers liv). Enquists språk, stil och förmåga att gestalta den komplexa människan gör även den här boken om magnetisören till en stark läsning.
Och. Men. Eller – sedan – läser jag ”Kapten Nemos bibliotek”.
Jag
bara
baxnar.
Jag läser. Jag läser om. Jag lyssnar på Lundströms bokradio som ägnar tre avsnitt åt boken, just samtidigt som jag fastnat i den! Det här är en bok att läsa i, fundera över, skratta åt, gråta över. Glädjas över litteraturens kraft i denne store berättares värld. Jag är helt knockad.
Det är klurigt i början, att förstå det hela. Vi får följa med in i Kapten Nemos bibliotek på skeppet Nautilus. Här har bokens två pojkar gjort sig en värld som bygger på deras läsning av Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”. Underbar är litteraturen som skapar möjligheter för oss att fantisera, och att både förstå och försvinna från världen.
Sedan möter vi livet i Västerbotten, det är 40-tal. Har man som jag läst ”Ett annat liv” känner man igen mycket, ”Kapten Nemos bibliotek” är enligt Enquist själv, till rätt stor del självbiografisk.
Se hur han beskriver byn.
Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad kan man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.
Det är så skarpt. Så humoristiskt.
Boken bygger på en sann historia om två pojkar som förväxlades på Bureå sjukstuga. Den ene gossen var Enquists kusin och romanen handlar om det trauma som detta orsakar i gossarnas liv när de ska hem till rätt föräldrar vid sex års ålder. Jaget i boken förlorar rätten att bo i det gröna hus han dittills bott i. Men han förlorar mycket mer. Förlusten är större än vinsten. Han gör en teckning av huset han lämnar för att kunna ta det med sig på något sätt. Bara jag tänker på detta blir jag lite gråtfärdig.
Men så är det det med Eeva-Lisa. Johannes, den andre gossen, får en nämligen en fostersyster. Denna Eeva-Lisa kommer att bli en väldigt betydelsefull person för bokens berättare. Hon råkar i olycka och han hjälper henne. Men det är svårt och det känns som att han löser det, förstår och klarar av genom att använda sig av sin fantasi. Så läser jag boken.
Uppvaknandet.
Blir gråtfärdig, vadå? Jo, den här boken är en så enastående skildring av barndom och hur barn uthärdar. Den är också en hyllning till litteraturen. Till humorn som vi kan ta till när det är svårt. Och så finns det så mycket kärlek i den här snillrika romanen som blivit en av mina största läsupplevelser.
++++
När jag läser igenom detta blogginlägg ser jag undertill en hänvisning till en bloggpost från förr tio år sedan. Den handlar om Enquists ”Liknelseboken” som jag gör tummen ner för. I bloggposten ser jag att jag läste ”Ett annat liv” samma år, 2013. Och jag undrar, var det i ett annat liv? Jag minns inte …
Relaterade bilder:
Hej och tack för två fina kommentarer och ett boktips, som jag upptäckte på min blogg först för några dagar sedan!
Ja,hur barn uthärdar!? Bevisligen gjorde både vi och Per Ola det.
Kapten Nemo är en av de få böcker,som jag läser om och ändå känner jag inte igen det mycket träffsäkra textstycke, som du citerar. Så du är också uppväxt i den livsluften. Dock fanns för mig djuren och naturen, som samfällt utbrast:
JA!
Vad var syret i din dykarklocka?
Jag har svårare än du att ta till min humorn hos PO, men i det du skriver, målar och definitivt i tavlornas titlar är humorn uppenbar även för mig.
Jag tycker det är väldigt bjussigt av PO att han skrev Ett annat liv och Liknelseboken. Inte bara två fantastiska böcker, utan för mig att han bjuder på inte bara två fantastiska böcker utan också på ett facit till sitt författarskap. Det var detta ha EGENTLIGEN skrev om.
Tack för tipset om intervjun! Mycket bra, även om Sjölin är lite småjobbig i sitt upplägg, så håller PO masken.
Jag mötte PO helt kort vid en boksignering efter att Liknelseboken kommit ut. Han hade intervjuats inför en fullsatt Aula Nordica. Jag ställde mig sist i kön med en tummad pocket av Kapten Nemo. Jag upplevde när jag kom fram utan att jag köpt Liknelseboken, att jag därigenom
var eljest och brutit koden för att få ett ord och en signatur av den store författaren!
Dock höll han masken även då och skrev snällt i boken. Just nu slår det mig att han nånstans omedvetet blev avundsjuk på att jag ännu kunde få vara det opassande barnet, medan han måste vara den uppburna författaren.
Också så glad att vi till slut fick se den fantastiska uppsättningen av Musikanternas uttåg i Saras kulturhus i Skellefteå. Då blev det både skratt och tårar i en engagerad och fängslad publik.
Hej Tobbe, tack för din fina och innehållsrika kommentar. Det jag citerar finns på sid 42 i Kapten Nemo. Han formulerar hur man helst inte ska avvika. Fast han gör det snyggt och roligt. Barndomsskildringar av det här slaget, inifrån, går djupt in i en. Hur hanterar barn förlust? Ja, de gör vad de kan, eller hur. Syret i min dykarklocka var säkerligen färgerna och målandet mycket tidigt. Jag tycker att humorn hos PO är kärleksfull ofta, och humor är ju också en överlevnadsstrategi. Intervjun var kul för ett Sjölin uppmärksammade stilistiska grepp. PO hanterade det hela med värdighet som du beskriver situationen i Aula Nordica. Ja, han är stor på flera sätt. Jag vet liksom inte vad jag ska göra med låneboken. Jag måste ju äga boken, men har köpstopp på grund av fulla bokhyllor och annat …