• Jag har aldrig blivit så kränkt och Liknelseboken

    Posted on juni 11, 2013 by in Allmänt filosofiskt, Konst och kultur

    I sommarsolen går jag och skjuter runt vår gräsklippare över den taniga och torra gräsmattan. Jag gillar det görat.

    Runt mitt barndomshem fanns en stor gräsmatta. Den skulle ofta klippas och jag skulle ibland hjälpa till. Det var inte så kul när man var tvungen.

    Mamma tjatade på mig en gång. Nu fick jag faktiskt klippa gräset. Ingen annan hade tid. Eller så hade de flytt fältet. Vad vet jag. Jag ville inte. Skyllde förmodligen på hösnuvan, den var användbar ibland. Men mamma stod på sig. Sa till sist att jag skulle få en belöning när jag var färdig.

    DSC_2076

    “Regression” i akryl mest.

    Vad? Jag ville veta. Var det värt det. Du får se, sa mamma. Du kommer inte bli besviken.

    Under den dryga klippningen av den enorma gräsmattan (det kändes så, och den var nog fem gånger större än den vi har nu) fantiserade jag om vad jag skulle få. Pengar? Det var det jag ville ha. För att köpa vad jag ville. Pengarna växte liksom inom mig, summan blev större och större under tiden jag klippte. Svetten rann.

    Det var tungt. Jag var rätt ostark. Inte så gammal. Kanske 8-10 år. Äntligen var jag färdig och gick för att hämta min lön.

    Vad fick jag? En glaspinne. En JÄVLA glasspinne!!!!! Jag har aldrig blivit så kränkt.

    Något annat som gör mig besviken är att läsa en bok med höga förväntningar, av en författare jag högaktar – och känna att den inte håller måttet. Mitt mått.

    Så har det varit för mig med Liknelseboken. PO Enquist är en författare jag haft flera stora läsupplevelser med, inte minst “Livläkarens besök” som gjorde ett mycket starkt intryck på mig men också den självbiografiska “Ett annat liv” som jag avslutade innan jag påbörjade “Liknelseboken”. Denna den senaste boken kallas kärleksroman men har väldigt mycket självbiografiska inslag i bemärkelsen att den bygger på händelser i Enquists liv. Jag tror att det är ett misstag att inte läsa “Ett annat liv” först.

    Trots att jag gjort detta är jag besviken. Jag tycker att den skissande, ibland väl fragmentariska stil som Enquist ofta formulerar, här känns sökt och evenuellt otillräckligt genomarbetad. Fastän jag faktiskt läser om boken i delar så har jag ändå en känsla av att jag inte fått grepp om den. Blivit lite lurad. Som med glassen.

    Jag hänger ofta inte med. Vad är liknelser och vad inte? Och jag börjar plötsligt fundera över den händelse som boken mycket kretsar kring, nämligen den unge Enquists möte med den 51-åriga kvinnan på ett furugolv i Larssongården, är den sann eller påhittad? Ja, spelar det någon roll, säger ni kanske? Jo, jag tycker det. Det stör mig att detta kallas en självbiografisk roman men jag tvivlar ändå på att just den händelsen är sann.

    Och vad beror det på? Jo, för om den är sann kan jag tycka att det inte är snyggt att Enquist exponerar den som han gör då kvinnan bett honom att aldrig berätta om den. Är det inte en sann historia, ja, då är det ju inte en självbiografisk roman. Jag blir mest irriterad.

    Sedan är det mycket snack om döende vänner. De blir till en hop som oroar Enquist med sitt eviga döende. De försvinner, en och en, skriver han, rätt känslokallt och reducerande, tycker jag.

    Han gör mig lite besviken den här gången. Jag funderar också mycket över de övervägande positiva recensionerna (även om fler än jag tycker att stilen kan bli lite jobbig). Är det svårt för en recensent att tycka en sådan gigants bok inte är bra? Jag tror det.
    Andra bloggar om: , , , , ,

8 Responses so far.

  1. Lena Fagerström skriver:

    Eva! Handlar inte hela boken om förhållandet mellan konst och liv. Hur problematiskt och intensivt detta förhållande är. Och undanglidande liksom texten ofta är. Jag upplever den som oerhört genomarbetad och krävande.

    • Jahaja skriver:

      Lena. Gör den det? Jag tycker inte det. Jag tycker den handlar mycket om dödsångest. Men när jag läst din och Torgust kommentarer så funderar jag mycket över min egen reaktion. Redan när jag satt och skrev så funderade jag över min egen inre koppling mellan glassincidenten (som jag hoppas att alla fattade var en sorts självironisk släng av sleven) och min känsla av besvikelse inför boken. Att PO inte levererade. Som han lovat. Genom att annars vara så bra och ha en plats i mitt gärna. Ett annat svek.

      Har du läst Daniel Sandströms recension i Svenskan?

  2. torgust skriver:

    Men äntligen är vi på ordentlig kollisionskurs! Hur kan du älska Knausgård och känna dej kränkt av Enquist?? All respekt för känslan. Den är var och ens sanning. Men hur hänger det ihop??
    Jag är övertygad om att Enquist berättar sanningen (sin sanning), och gör han inte det så är han en sjujävlahittapåare och det är bara att gratulera till sån berättarkonst!!
    Ja, det finns distans och känslokyla hos Enquist och till råga på allt är han lång och storvuxen, så att han i än högre grad än t o m jag kommer att se ner på sina medmänniskor. Men han jobbar envetet, tror jag på att stiga ner från sina höga hästar, i a f läser jag boken så. Slutscenen med morfadern, fadern, sonen/barnet och korsräven är väl underbar, på tal om ditt föregående inlägg?
    Hur har flickan, som bara fick en JÄVLA glasspinne, det i dej?
    En annan tanke. Om det varit en 15-årig flicka som begått sin sexuella debut med en 51årig man, så hade det väl setts/upplevts? som ett övergrepp. Varför är den manliga sexualiteten så mycket mer frimodig? Och kan man inte också se boken som en övergreppsberättelse. En händelse som han fastnade ohälsosamt mycket i och som kom att allt för mycket prägla hans liv och sexualitet? Förutom att vara en frisk fläkt i all religiositet och skam?

  3. Jahaja skriver:

    Torbjörn, sådana intressanta smockor jag får. Ja, det ligger mycket i det du säger. Jag skulle kunna bli minst lika besviken på Knausgård och var det i bok 2 och känner för övrigt att jag nog har fått nog av honom även om jag förstås kommer att läsa sista boken när den kommer. Men du har rätt i din bild av hur jag läser, kränkt-älskar. Väldigt känslostyrd tror jag. Jag tvekade innan jag skrev som jag gjorde för jag insåg att säkerligen fler än tidningsrecensenterna skulle tycka annorlunda än jag. Men jag tycker att det är problematiskt med det autofiktiva som det kallas i Knausgårds fall. Och som väl även Enquists verk kan kallas. Jag menar, har det inte hänt, det med kvinnan, då är det en helt annan sorts historia. Så där viker jag mig inte, tycker inte som du.
    “Hur har flickan, som bara fick en JÄVLA glasspinne, det i dej?”. Ja, hon har tydligen fortfarande rätt lätt för att känna sig kränkt och besviken. Men hon känner när hon läser och det är hon förbannat glad för. Men det är en smart iakttagelse av dig. Du verkar i stort smart!

    Sedan tycker jag att det är oerhört intressant det du skriver om sexualiteten, den manliga och kvinnliga. Jag tänkte när jag läste det här, på Roth, även andra som jag inte kan komma på nu, som skriver om äldre män och unga kvinnor och det blir så JÄVLA tröttsamt. Men här är det som du säger något annat, han är ung och hon äldre. Jag tror inte att den manliga sexualiteten är mer frimodig. Däremot tror jag att världen ser på manlig sexualitet som enklare, mer fysisk, mindre känsloinriktad. Men jag tror att det håller på att ändra sig. Det är väldigt bra.

  4. torgust skriver:

    Så är vi väl i stort överens igen!
    Men vad är det PO borde levererat? Förutom kärlekshistorien med Ellen bjuds vi t ex skuldbearbetning efter pojken Siklunds död. Också 1977, liksom Ellens död. 1978: Flykt till USA och in i alkoholismens dimmor. På väg in i alkoholismens kulmen, tio år senare, skriver han det verk, som drabbat mig hårdast, bäst och mest, pjäsen I lodjurets timma, som för övrigt kommit som (dansk) film i år. Svensk premiär i höst.
    Nej, jag begrep inte fullt ut din självironi. Dels för att det är en allvarlig kränkning, som du beskriver. Men den värsta, det undrade jag ju över? Det var väl toppen på nå’t isberg, tänkte jag. Hur reagerade du över händelsen då? Fick mamma sina “fiskar varma” eller svalde du förtreten med glassen? Hur är ditt förhållande till glass idag? (Jag försöker lite lekfullt psykologisera om tunga, djupa och allvarliga saker). Och frågan som du har hängt i luften är: Vad är den värsta kränkning du upplevt? (Du bestämmer så klart hur länge den ska hänga där.)

  5. Jahaja skriver:

    Jag tror inte att vi är överens (hörde just Filosofiska rummet förresten, om vikten av att säga vad man tycker). Jag vet inte vad PO borde ha levererat. Men boken känns inte äkta genom min läsning, vad kan jag säga? Det här är ju subjektivt så in i bänken, men det är läsning. Ju. Självironin handlar kanske om både ironi och självironi. Jag tycker att ordet kränkt är överanvänt, det var så jag menade. En besvikelse över en utebliven glass kanske kan få ett barn att känna sig kränkt för stunden. Men det kan lätt rättas till och kvar blir i sunda fall, en känsla av att man blivit besviken som sedan kan rättas till och suddas ut utan några bestående men För min del stod förstås händelsen (som du ju har förstått) för mer än glassen men det är en annan historia och den skriver jag nte om. Jag hoppas att du hängde med där. Jag har ett rätt okomplicerat förhållande till glass men äter det sällan eftersom man blir tjock av det. Och det vill jag inte vara.

  6. torgust skriver:

    En del av tillfredsställelsen för mig att läsa PO:s senaste (eller se dokumentären om Sven Lindqvist, eller välja att inte gå på Lundellkonserten igår) är att känna att jag har växt om mina husgudar. Eller åtminstone att en an är så god som en an. Att dom också är små, ynkliga kämpande stackare, som bl a dignar under bördan av att vara några slags frälsare i många beundrares upplevelse.
    Kanske är det så enkelt som att du också växt om PO (och Knausgård)? Eller helt enkelt är vuxen i dej själv som du skrev om i ditt föregående inlägg? Då är det inte tvingande att vara varken överens eller veta.
    Kram och tack för att du finns

  7. […] en plågsam, uppfodrande dissonans” i vår syn på saker och ting Ja, han och jag var helt oense om PO Enquists ”Liknelseboken”. En bok som gjorde mig besviken. Inte bara på boken. […]