Mors dag

När jag numera tänker på min mor gör jag det i ett mer förlåtande perspektiv än tidigare. Åren har gått, jag har själv blivit äldre, och andra minnen ligger längst fram i tankarna kring henne. 

Numera tänker jag mycket på hennes kärlek till färg. Hon var en fantastisk sömmerska och sydde klänningar till mig (som jag oftast ogillade) och till sig själv (som hon sedan sålde till en second hand-affär i Köpenhamn som såg vilken talang hennes skapade kläder var uttryck för). Hon var alltid välklädd och ofta i starka färger. Det kunde hon ha, och hon gillade, tror jag, att sticka ut. 

Och så var det det här med naglar och läppar. Gärna – rött på både läppar och naglar. Fortfarande kan jag känna igen den här korallröda färgen när jag ser den även om den inte är min valda. 

Smink gillade hon. Hon hade ett sminkbord, hon är den enda person jag har träffat som haft ett speciellt bord för att sminka sig. Det var förstås oerhört spännande att titta på sminket och smygprova det. 

Ja, det har satt sina spår. Jag använder gärna nagellack och läppstift, tycker det är härligt att försköna mig. En kille jag träffade i min ungdom reagerade på mitt smink: ”Känner du dig inte falsk när du sminkar dig? Då ser man ju inte dig på riktigt”. Jag tror inte det var därför detta blev en kortvarig historia men vem vet? 

Jag tänker på min mamma dessa dagar. Våren är ju här och då, under de år hon bodde i en fin lägenhet i Helsingborg i slutet av sitt liv, brukade mamma ha två balkonglådor med röda pelargoner på sin underbara balkong där vi kunde lyssna på koltrastens sång (som jag gör just nu, här i Dalby). ”Hur kunde du plantera alla dessa pelargoner i lådorna, det är ju ett tungt arbete” frågade jag (och hon var sådär 85). ”Åh, jag snackade med mannen här på hörnet som har blomsteraffären. Han är inte heller född i Sverige så vi kunde talas vid” sa mamma belåtet. Sån var hon, en skicklig social varelse som vann hjärtan. 

Idag träffade jag några som inte heller är födda i Sverige. Vi talas vid någon gång i veckan för att de ska få träna på sin svenska. De gav mig mors dags-presenter, ”våra mammor är ju inte här i Sverige så det är du som är vår mamma här.” Jag blev väldigt glad, det kan ni säkert förstå. 

Efter ett långt liv där jag motvilligt sett sista söndagen i maj närma sig, kan jag nu tycka att – kanske då? Kanske ska vi ändå tänka på de som bar oss i nio månader och ofta längre än så. Och om de inte längre lever, som min mor,  så får vi tänka på dem eller, om de är långt borta, som mina vänners, hitta en substitutmamma!

Grattis alla morsor! 

***********

Förresten, det finns några nya målningar i MÅLAT! Titta gärna in, lite nytt stuk på visningen av bilder. 

Relaterade bilder: