Daniel Sandström skriver lördagskrönikor i Sydsvenskan som jag ofta finner mig försjunken i den första lediga morgonen på helgen. Han skriver om intresseväckande ämnen och han skriver bra. Ofta har jag skickat iväg ett mail till honom för att berömma och tacka för intressant läsning. Inte nu längre, för nu kör Sydsvenskan med Twingly-ping som gör att bloggar som kommenterar texten syns i artikelns eftertext.
Denna vecka har han formulerat sig kring Facebook som jag skrivit om tidigare. Han citerar Björn Wiman som skriver i Expressen om Facebook som ett uttryck för den "nya narcissismen". Det finns en tendens bland alla som analyserar vår samtid att stämpla nutida uttryck för mänskligt beteende som nya fenomen. Så tror jag sällan att det är. Narcissismen är urgammal, säkerligen bara ett av många uttryck för en komplicerad hjärna som har möjlighet till att se verkligheten ur många perspektiv. Empatin är urgammal, så även narcissismen.
Expressen-Wiman skriver vidare, att hundratusentals svenskar blir besatta av vad han kallar en postpubertal klassåterträff på nätet. Så kan man beskriva det. Men vi kan också se Facebook som ett uttryck och en längtan efter kontakt i ett samhälle där man idag faktiskt inte vet om folk man har känt befinner sig i den egna orten (Dalby? Knappast?), Stockholm (mer troligt) eller också i Australien (också möjligt). För den geografiska rörligheten är enorm idag, folk räds inte att lämna sin kontinent och bosätta sig på andra sidan jordklotet.
Nej, jag tror mer på Sandströms egen analys – att Facebook kombinerar behovet av gemenskap och individualism (läs Wimans ordval: narcissism, olika ord, med mycket olika värdeladdning). I Facebook kan du både vara personligt kreativ och söka gemenskap. De sociala reglerna är dock inte nådiga – du bjuder in någon till din Facebook och någon kan be att få vara med i din Facebook. Jag tror att urvalsprocessen gör att Facebook inte i längden kommer att stärka social gemenskap. Eftersom kontaktskapandet inte bygger på verkliga möten är det lätt att bjuda in alla man har hört namnet på och lika lätt att avvisa dem man inte känner för att ha kontakt med. Det blir mycket hastiga sociala urval.
På samma uppslag som Daniel Sandström skriver om Facebook hittar jag en artikel med rubriken "Hållbar design med nytt tänk". Ordet tänk är ett av mina hatord, precis som typ var i många år när det användes typ för att vara synonymt med, som i denna mening, exempelvis, till exempel, eller något snarlikt. För sanningen är ju att ordet typ kom att användas på ett unikt sätt som gör att i varje fall jag tycker att det är mycket uttrycksfullt ibland. Numera tycker jag att ordet typ är väldigt användbart i vissa sammanhang, kanske just för att det tidigare har fungerat som ett ord som kändes så överflödigt eller språkfattigt. Inget går upp mot att bli av med sina gamla fördomar! Till och med mot ord.
Tänk, då? Vad betyder det? Är det helt enkelt synonymt med tänkande? Hållbar design kräver nytt tänkande? Nej, inte helt synonymt. När Mats och jag resonerar kring det vid frukostbordet kommer vi fram till att ordet tänk nog snarare betyder "annan sorts tänkande". Eller typ av tänkande. Typ.
Andra bloggar om: Facebook, Björn Wiman, tänk, typ, språk