Varmt i Umeå

”Vänta lite, strax kommer flygbussen”, säger den ivrige busschauffören jag pratar med när jag kommer till Umeås flygplats och snabbt, snabbt, vill komma hem till Julia som jag ska besöka. Min otålighet och rädsla för att stå och frysa gör att jag inte vill vänta på bussen. Men han säger stolt, denne till Sverige invandrade man: ”När bussen kommer kostar det bara 40 kronor och det är Sveriges snabbaste flygbuss!” Jag har inte hjärta att göra annat än lyda.

Det är kallt, men inte alls så kallt som när jag var här för två år sedan då det var -17. Och på Ålidhem i kollektivet Grönan är det varmt. Både Julia och jag är trötta så först efter lite vila drar vi ner på stan.

Första stoppet är Bokcafé Pilgatan, favoritställe sedan förra besöket. Här är fikat billigt och gott, om än bara vegetariskt (vegetarianer och veganer har sitt Mecka här uppe!) och böckerna fint presenterade. Hit kommer författare på besök, här är det barnteater och utställningar. Åh, ett sådant i Dalby, det vore något!!

På kvällen går vi på teater, Apatiska för nybörjare av Jonas Hassen Khemiri. Khemiri har inspirerats av Gellert Tamas bok om de apatiska flyktingbarnen som kom för några år sedan. Pjäsen diskuterar på olika sätt vilka motiv som låg bakom handhavandet (eller icke-handhavandet) av de drabbade barnen. Bilden som tecknas är inte enkelspårig eller svartvit och allvar blandas med komik. Det är styrkan i pjäsen och också det patos Khemiri förmedlar. Det som är svagheten är det rent dramatiska i mitt tycke och ett väl pratigt manus, pjäsen hade vunnit på att bygga mer på undertext.

Det är kul att gå på teater i en annan stad. Folk ser annorlunda ut, det är slående hur icke-flotta alla är, mycket mindre självmedvetna i sina yttre gestalter. Teatern är fullsatt denna dag och det surras i foajén.

Lördag lånar vi bil från Julias vänner och kör till Vännäs!! Ja, varför just den orten? Olika skäl tar oss dit, jag är bland annat fascinerad av att detta tidigt var en järnvägsort. Idag är det en plats med många äldre invånare. Café Ljuslyktan är det enda som är igång och vi sitter där och tittar ut på folk som kör förbi på spark.

Affären tar man sig till på bästa sätt

Och vi pratar. Och vi samtalar. Och vi avhandlar. Vi är överens och ibland inte. Men det händer något i samtalet när vi sitter där och kollar ut över parkeringen utanför Coop. Ett samtal med framåt-före.

Den gamla vackra järnvägsstationen är inte längre i bruk. Men någon sköter om den ändå.

Vi besöker Baggböle, en vacker by med röda trähus och en vacker herrgård nära forsen som löper intill. Här är det stilla, och vitt, vitt, vitt.

Nere vid den nu frusna Baggböleforsen hör vi surrandet från snöscooters som stör den annars så påtagliga tystnaden. Det känns mycket exotiskt för en skåning.

Norrlands cowboys. Eller kanske cowgirls, vi hinner inte se efter.

Kväll i Umeå igen och vi ser en halvbra film efter att ha ätit en helkass kebab på Restaurang Tre kronor (gå inte dit om ni kommer till Umeå!). Filmen, The Descendants med George Clooney i huvudrollen, har fått delvis goda recensioner. Det känns dock lite gäspigt i biostolen och på vägen tillbaka till Grönan pratar Julia och jag mest om annat. Clooney är i och för sig bra, men historien känns lite ofokuserad och jag stör mig på ett ospänstigt manus och meningslös musik.

Att gå ut en strålande dag i Umeå som den vi hade igår, söndag, är en kick. Framför allt en ljuskick. Solen och snön hand i hand ger ett enormt ljusflöde och jag ångrar att jag inte hade en tanke på att ta med solglasögon. Det är en himla vacker och trevlig stad så här års med de gamla trähusen och den frusna älven som ligger där snällt och tyst. Vi går, åter till Pilgatan, äter, handlar böcker och annat och sedan är det snart dags för hemresa.

Det vackra A-huset, arkitektutbildningen, i trä i Umeå. Vid Umeälvens strand

Vid busshållplatsen berättar jag för Julia om den rolige busschauffören på flygplatsen som övertalade mig att vänta på flygbussen när jag anlände två dagar tidigare. När jag nu kliver på bussen som ska ta mig till flygplatsen för hemresa, så sitter han där. ”Hej igen”, säger han. Han känner igen mig.

Julia kommenterar denna historia via sms, med ett ”typiskt Norrland”. Ja, det har varit något personligt över många möten jag har haft där som gör att jag gillar stället. Folk är vänliga i mötet.

Och mötena, ja mötena är ju the shit. De värmer.

Många grafiska utsnitt i Umeå. Se gärna på fler bilder i FOTAT!

Andra bloggar om: Khemiri, Apatiska för nybörjare, flygbuss Umeå, Umeå, Bokcafé Pilgatan,

Relaterade bilder: