… filmatiseringen av Ian McEwans roman Atonement, Försoning på svenska. Men bra blir det inte. Och säg när en riktigt bra litterär text, som dessutom likt Atonement, i stor utsträckning försöker återge människors inre tankar, blivit i något avseende väl transponerat till bildmediet?
Har du inte läst boken så gör det snarast – och – om du inte har läst boken och inte heller vill, då ska du se filmen! För då kan det hända att du får dig en rätt schysst filmupplevelse!
Läs Aghed i Sydsvenskan och Croneman i DN. Men inte förrän du har läst Eva Nygren i JAHAJA!
Andra bloggar om: Försoning, Ian McEwan, film, litteratur
Har inte läst boken, men filmen var mycket bra. Det mesta kändes rätt: skådespeleriet, scenografin, musiken, fotot och manus. Håller med om att Briony är en stark figur.
Läs boken, Börje, den är riktigt, riktigt bra!
Jag tyckte att filmen var vacker, kanske framförallt för att jag har ett ”oanalyserat behov” av blommiga engelska interiörer(enligt recension i P1). Därför njöt jag hejdlöst -av just interiörbilderna (vilken barnkammare!!)Men lustigt nog kände jag mig ganske oberörd filmen igenom, jag som annars gråter för minsta lilla. Om det beror på att jag läst boken och sålunda trodde mig veta vad som komma skulle, på att jag för tillfället är känslomässigt lobotomerad eller att filmen var dålig vet jag inte. Och i filmversionen känns det inte som om det är Briony som förstör livet för de älskande två, det gör ju kriget.
Kära lobotomerade vän (fast jag har alltid trott att du bara ÄR sån?). De blommiga interiörerna minns jag först när du nämner dem, de gjorde uppenbarligen inget intryck på mig. Sa man i P1 att du har ett oanalyserat behov av engelska interiörer? Fattar inte …
Ja, lågberörd, så kan jag också uttrycka mig. Och så var det ju knappast med boken för dig heller? Och sedan tycker jag att det du skriver sist också är en avvikelse från något i boken som är viktigt, nämligen att en persons beteende eller ”actions” kan ha så stor påverkan på andras liv och också på hennes eget. Nej, jag fattar fortfarande inte hur McEwan kunde tycka att det var en bra filmatisering.
Alltså, en recensent i P1 gillade inte filmen, och tyckte inte att man skulle lyssna på de recensenter som höjde den till skyarna, eftersom de, enligt henne, hade ett oanalyserat behov av filmer med engelska hergårdar med blommiga tapeter. Och den kategorin människor tillhör nog jag, är jag rädd. En blommig tapet gör förvisso ingen film, men det gör den inte sämre.