Dalby bibliotek

Jag går in på Dalby bibliotek på min lediga onsdag. Biblioteket i Dalby är sedan 2001 inhyst i de gamla skjutsstallarna och ombyggnaden är mycket lyckad. Byggnaden tjänar flera syften, som rymligt bibliotek med övervåning, som medborgarkontor och som samlings- och utställningslokal. Det är bland annat för det tredje syften jag nu besöker biblioteket eftersom jag i mars ska visa mina bilder där.

Ombyggnaden gjordes efter vår familjs mest intensiva bibliotekstid, när våra barn var små och i tonåren. Vi har använt oss av biblioteket när det låg i nuvarande Dalby spel- och papperhandel (Spel och dobbel, i våra munnar). Det var litet men med en fin barnhörna där vi tillbringade många stunder. Jag minns från den tiden Monica Bryngelsson, bibliotekarien, som med stort engagemang hjälpte barn och vuxna att hitta i böckernas värld. Litteraturempatisk, det kan man kalla Monica. Sådan är hon fortfarande, på samma bibliotek.

När jag går in där denna onsdag hittar jag boken Mara och Dann av Doris Lessing. Det är en bok som nämndes i det program som sändes i samband med att Doris Lessing fick Nobelpriset och den som nämnde boken var hennes dotter – romanen är en av hennes favoriter.

Detta är en berättelse som utspelar sig i framtiden, kanske 20 000 år från nu. Nästan alla spår av det förflutna är försvunna. Det som finns kvar är Minnen – människor som traderar den kunskap man har av det förflutna och på så vis låter dem som kommer efter få ta del av det som har hänt i det förgångna.

Det är en mycket stimulerande läsupplevelse på många sätt. Någon har sagt att det är en sorglig bok men så ser jag inte på det. Lessing påminner oss om det goda i vår tid, att uppfinningar och utvecklingssträvan vad gäller teknik och forskning ska ses som något positivt. De människorna som lever då avundas oss som lever nu. Doris Lessing påminner också om att för att det ska finnas en utveckling, krävs det att människan behöver mer än bara tänka på sin dagliga överlevnad.

Bokläsningen är också härlig för den ger mig en upplevelse jag inte har känt på många år, ja, jag blir påmind om hur jag läste i min ungdom. Det är 500 sidor som flödar på i en berättariver som handlar om att berätta en historia med ett tempo som håller läsaren lika bunden hela tiden. Det känns skönt att få läsa på det viset igen, att få boksluka.

På biblioteket kan man också låna film. Jag lånar bland annat filmen Sylvia om Sylvia Plath. Jag kan inte påstå att filmen med Gwyneth Paltrow i huvudrollen ger mig något i förståelsen av Plath eller heller något om hennes relation till Ted Hughes. Mer än att det verkar ha varit ett helvete att vara Sylvia. Men det visste jag redan och The Bell Jar visar det med total tydlighet.

Men suveränt att man kan låna film på bibliotek! Det gillar jag.

Relaterade bilder: