Jag har sett Terry Gilliams fantastiska film Brazil från 1985, och förundrats. En dystopisk komedi, det trodde jag knappt var möjligt. Men han gör det och som med hans övriga filmer, blir bildkompositioner, hans användning av färger, dräkter och otraditionellt berättande, en summa som gör filmen till något alldeles extra och eget.
Filmen handlar om den "lille" byråkraten, fast i ett fasansfullt monotont och grått arbete i ett likadant samhälle. Hans mor är rik och går på ständiga ansiktslyftningar (bara dessa scener gör filmen värld att ses) och i denna dystra framtids- eller alternativvärld, har inget hänt alls med könsrollerna, nästan tvärtom.
Men det finns en modig och annorlunda kvinna – Gilliam skapar en riktigt fin hjältinna i sin film – och för henne faller förstås hjälten i filmen. Se filmen, så får du veta hur det går. Och förbered dig på en sak: Detta är en överraskningarnas film.
Och så har jag läst Cilla Naumanns Vad ser du nu? Någon jag känner fick den av sin vuxna dotter. Och ur det perspektivet är det intressant att läsa den, för detta är en bok som bland annat handlar om hur barn ser på föräldrar (här modern). Men boken handlar över huvud taget om hur vi ser andra och hur det inte finns en sanning utan bara olika perspektiv. Fyra olika personer beskriver relationen till en femte, Anna. Vi får aldrig möta henne utan bara speglingarna och de är väldigt olika mellan de olika personerna. Ett intressant grepp som författaren tar, men kanske blir det lite väl mycket psykologiserande som inte känns trovärdigt. Jag tycker trots det att boken ger många intressanta tankar. Inte minns kring att vara förälder och barn.
Det var härligt att bada i Stenbrottet utanför Dalby i fredags, igår och idag. I fredags var temperaturen 18,5 grader. Himlen har varit så här blå hela helgen och planen har som vanligt flugit över nejden. Och inte långt från detta stenbrott går kossorna och har det gott. Adam plåtade. Kopojke. M a o.
Andra bloggar om: Terry Giliam, Stenbrottet Dalby, Cilla Naumann