Mamma Mia!

Mamma Mia! Den är ju bra, åtminstone i filmvarianten! Ibland inser jag med någon sorts intellektuell rak höger,  hur begränsande det är med fördomar. Musikaler – nej, har jag alltid tänkt: det är inte min grej. Alltså, inga besök på musikalscener.

Men nu har vi alltså sett filmen, baserad på musikalen. Och det var riktigt kul! Ja, alltså inte hundra procent hela vägen men gott nog för en glad känsla efteråt och under tiden. En av de härligaste scenerna får ni ett smakprov på i Youtube nedan (kolla förresten in mannen vid pianot, det är Benny Andersson himself!):

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=TJHnC6KAlqE&hl=en&fs=1&rel=0]

Storyn är ju väldigt tunn. Alla som sett musikalen vet förstås detta redan men jag först nu: Björn och Benny tog ett gäng bra låtar och byggde Mamma Mia kring låtarna. Låtarna först, storyn sedan. Det märks, får jag säga.

Men: Det är charmigt, det är skickligt producerat, till och med rätt välsjunget ibland. Det är go i musiken, det är festligt att se Colin (Firth), den stele, mjukna till och sjunga. Meryl Streep kan både sjunga, dansa, och spela. Dessutom är hon Meryl Streep vilket i sig höjer värdet på hennes närvaro. Att Pierce Brosnan spelar förste älskare och är sitt vanliga hakfyrkantiga jag, kan man köpa. För även det får ett värde! Det är festligt att se 007 i denna skepnad. Stellan Skarsgård gör däremot inte så mycket för det hela, tycker jag.

Det gör å andra sidan de andra två kvinnorna som är med i den underbara kvinnogruppen Donna’s Dynamic Dynamoes: Donna (Meryl Streep) som är mor till den 20-åriga flickan som ska gifta sig, hade i sin ungdom en sånggrupp som kallades så (om detta är i enlighet med originalmusikalen har jag ingen aning om) och Donnas vänner spelas av Christine Baranski och Julie Walters med den äran: Riktigt, riktigt härligt. Jag som själv är över ungdomen tycker att det är underbart att se woman power, och inte bara girl power, gestaltas. Dessa tre medelålders kvinnor, väcker min beundran med sin spänst i både fysisk och mental bemärkelse och sin humor.

Så, av mig får Mamma Mia en 4. Svaga punkter finns, bland annat tycker jag scenen där Meryl Streep sjunger ”The Winner Takes it All” är longish, dessutom gillar jag inte låten i sig. Men där är några nummer i filmen som är sprittande glada och roliga att se. De räcker långt!

Andra bloggar om: Mamma Mia, musikal, Meryl Streep, Abba

Relaterade bilder: