Murakami, Ruuth och Tsiolkas. Och så Lincoln.

Underbart med en fri vecka, utan tvånget att gå iväg och arbeta – fast rättningsarbete har jag gott om som svensklärare.

Trots detta har jag en fin vecka. Besök i Umeå, målande, läsning, promenader. Lite teve (fast efter att under min influensavecka formligen vältrat mig i serien ”Dexter” känns det som att jag klarar mig utan rörliga bilder).

Nära skjuter ingen hare. Akvarell, gouache, akryl och krita.

Murakami: Jag läste ”Kafka på stranden” för några år sedan. Den hade stämning men trängde inte in. Han får en andra chans: Det blev ”Fågeln som vrider upp världen”. Den här boken berör mig, den går in. Precis som i ”Kafka på stranden” så finns en stark känsla av alienation hos huvudkaraktären. Han, Toru Okada, är passiv och defensiv, som ett kärl som bara tar emot. Han får berättat historier för sig (jag är ännu bara halvvägs genom den över 700 sidor långa boken) där bland annat en, löjtnant Mamiyas berättelse, är en fantastisk historia. Ja, det är en vacker och tankeväckande bok.

Efter vårt Umeåbesök skickade Julia mig länken till Elin Ruuths underbara text i Västerbotten kuriren: ”Norrlänningar lär sig tidigt att en förfrysning riskerar att förvärras av alltför mycket pjosk och gnuggande. Det bästa är att lägga handen emot, helt stilla, och hålla kvar den tills det känns bättre. Det gör det i regel någon gång i slutet av april.” Läs hela texten, den är riktigt bra!

Elin Ruuth känner jag till sedan hon kom ut som debutant med ”Fara vill”. Lulefödda Elin har ett mycket personligt anslag, siktar med humor och skarp känsla mot sina mål. Det kommer säkert mer från den källan (bläh, blandade metaforer IGEN!!).

Fast lite teve har det blivit. Via Svt Play. Kollade just senaste avsnittet av ”Örfilen”. Wow, och wow, så riktigt, riktigt bra. För er som har missat den säger jag bara – synn!!!

Torgust satte mig på spåret i sin blogg när han skrev om boken som serien bygger på. Eftersom han tyckte boken är så bra så slog jag mig ner vid teven när serien började. Riktigt bra. Fast det sa jag visst.

Till sist då, filmen ”Lincoln”. Vi gick iväg igår för att se filmen. Ingen av oss hade några stora förväntningar. Jag tänkte att med Daniel Day-Lewis i huvudrollen kan det inte bli fel.

Men det var en underlig film. Det snackades en oherrans massa, och jag hängde inte med hela vägen. Man måste vara väldigt väl insatt i amerikansk historia för att fatta. Slutet var träigt och B-igt, och det var en märklig film helt igenom. Det var som att någon hade gett sig fasen på att ”det måste vara med, och det, och det” och så blev det ingen bra film.

Men trots det vill jag nämna Daniel D som var mycket bra i den roll han hade (läs intressant artikel om honom här). Hans hustru spelas utmärkt av Sally Field och Tommy Lee Jones finns med i en omfattande biroll som han gestaltar väldigt väl.

Så. Sådär. Och jag funderar över hur mycket som är sant i filmen. Mycket lite av de svartas liv visas upp, inte heller mycket av inbördeskriget. Däremot får man många fina miljöer från senaten på den tiden.

Andra bloggar om: Murakami, Lincoln, Elin Ruuth, Tsiolkas, Örfilen

Relaterade bilder: