Ingen vill heta Hitler

Jag har tittat på en BBC-serie om Hitler. Skakande.

I första avsnittet förekommer en dokumentär scen när Hitler går förbi en mor med hennes två döttrar vid en parad. Mamman ser med dyrkan på Hitler. Så även döttrarna. Den ena dottern gråter, som av rörelse ser det ut som. Hitler passerar dem och på vägen tillbaka stryker han den gråtande flickan över kinden.

Jag känner nästan fasa när jag ser denna lilla scen. Han visste uppenbarligen precis hur han skulle göra där och då. Säkerligen var han en man med stor karisma. Det märks också i BBC-seriens övriga klipp som ruskar om mig rejält. ”Hitler – ondskans förförelse” är det passande namnet på serien som försöker finna svar på Hitlers framgång.

I Sydsvenskan kan man läsa om en teveserie som nu går på tysk teve och som anses ”epokgörande”. Man får följa några tyska ungdomar under andra världskriget och hur de på olika sätt blir aktiva deltagare i det fruktansvärda.

Serien tar steget, som Daniel Rydén skriver, från att gestalta den kollektiva tyska skulden till den personliga. En blind fläck hittills. Tyskarna har visat ett oerhört stort intresse för serien vilket tyder på att det finns ett uppdämt behov av att mer konkret ta itu med skuldkänslorna kring det som skedde.

När jag har sett första delen av ”Hitler – ondskans förförelse” så funderar jag över Hitlers namn. Jag har aldrig hört talas om någon annan Hitler. Å andra sidan, om man hade hetat så, så hade man väl bytt namn (läs här frågor och svar i The Guardian). Ingen vill heta Hitler.

(Fast vet man inte vem han var då är det en annan sak. Läs här om det som hände i Indien.)

Relaterade bilder: